Jag har haft en bra helg, in alles. Jag och D har haft det mysigt med filtar, koppar the och film. Trots att jag har spenderat hela söndagen med att städa är jag förvånansvärt lugn och fridfull. När jag inte behöver städa undan för att nån ska komma över, vi ska ha en inspektion å hyresvärdens vägnar eller nåt annat dumt skäl, är det tillfredsställande att skrubba och fräscha upp. Idag städade jag verkligen grundligt också; jag dammade varenda liten yta, torkade av, dammsög, skurade, tvättade, vek ihop, ordnade och ställde iordning. Det enda jag inte gjorde var att skura badrummet (D städade det för ett par dagar sen, så det kan vänta ett tag till även om det är lite halvsmutsigt) och avkalka tekokaren, men det gör jag i veckan.

Imorgon vankar college och det ska bli kul att träffa alla 'post exam results'. Min kompis Maryanna klarade sig och likaså gjorde Glynn, men de andra har jag inte hört av så det ska bli spännande att se om det finns nån som fick högsta poäng, nån som inte klarade sig etc. Jag fick reda på häromdagen att mitt företag förhandlat till sig en rabatt på flygbussarna som går från London Airport genom Canary Wharf och till Liverpool Street. Det är lite joxigt annars att ta sig från Canary Wharf till Liverpool Street, vilket jag måste göra när jag ska till college, om man inte tar DLR till Bank och sedan går därifrån. Men att som ensam tjej gå från Bank till college när det är mörkt ute gör jag inte - så det blir ett himla sjå varje måndag kväll och jag kommer nästan alltid försent till första lektionen trots att jag har en timme på mig att resa från jobbet till skolan. Flygbussarna tar bara runt en halvtimma och med de 15 minutrarna det tar att gå från Liverpool Street till college borde det funka nästan perfekt, förutsatt att bussarna kommer i tid. Ska nog ordna sig. Behöver "bara" betala £2.50 för en bussbiljett med den nyss framförhandlade company-rabatten också, inte farligt. En hel punds rabatt!

D ligger just nu och 'vilar sig' i sovrummet för att kunna sitta uppe hela natten och kolla på Oscarsgalan live... Jag satt uppe förra året och kollade, men ikväll kan jag verkligen inte. Jag måste gå upp extra tidigt imorgon för att vara barnvakt åt en H&S tränare på jobbet, och skolan efter jobbet innebär ju återigen att jag inte är hemma förrns tio på kvällen. Så nej, mitt duktiga Jag har fått bestämma den här gången, och det blir till att hinna hem imorgon och se highlightsen på kvällen istället. Det är okej, det är ju bara en gala liksom. 

Jag har så många nya böcker som jag inte läst att jag inte riktigt vet vart jag ska börja. Jag är jäkligt, jäkligt sugen på Haruki Murakamis 'Norwegian Wood' men också en annan bok jag köpte vilken är en sann historia om en flicka som blev såld som slav i Sudan och numera bor i London. Jag har stillat lite av min Asien-hunger genom att titta på 'Crouching Tiger, Hidden Dragon' idag igen, eftersom D inte sett den, men min nya Geisha-bok pockar ändå på uppmärksamhet. Jag har fortfarande ett antal olästa svenska böcker i bokhyllan, samt en del andra intressanta impulsköp. Gud, jag vet inte! Men det blir nog 'Norweigan Wood'. Ja, det blir det.

Näe, nu ska jag vika in ett par rena och nytvättade handdukar, plocka bort några vilda amazonas-bitar av mina ögonbryn, stryka ett par byxor tills imorgon och sedan hoppa i säng med Haruki Murakami. Later, folks!

// Eponine

Söndag, 29 Februari

När jag läste Eva P's anteckning idag om hennes mamma och pappa, ledde det mig att tänka på mina egna föräldrar. Jag satt och tänkte på demen lång stund, om allt de gjort för mig, allt de gett upp, och hur mycket jag tar dem för givna. De må inte ha haft råd att betala McDonaldsbesök eller resor till skidorter, vilket var vad jag ville ha när jag var liten, men jävlar i min lilla låda har de gett mig det bästa föräldrar nånsin kan ge sina barn, enligt mig, vilket är tryggheten av att vara älskad. Jag är övertygad om att inte alla föräldrar och barn har det starka band jag har med mina föräldrar. Jag kan, eller snarare vill, inte berätta precis allt för dem, visst, men det vore kanske inte riktigt naturligt det heller. De är inte mina bästa vänner, utan min Mamma och min Pappa. Och jag älskar dem och ser upp till dem mer än någon annan.

Ibland när jag och D har grälat eller jag fått dåliga nyheter, haft en jobbig dag eller whatever, kan jag ligga i min säng om natten, stirra ut i mörkret och låta tårarna bara strömma. Det är som om alla dåliga energier och känslor följer med tårarna ut ur kroppen och jag känner mig alltid mycket bättre efteråt. Om jag nu grälat med D eller om han kanske inte är där, räcker det med att jag tänker på mina föräldrar så är de genast där vid sidan av min säng. Mamma stryker sin varma och smala hand över min kind, hon lutar huvudet åt sidan och viskar 'lilla Linda' och kramar mig hårt, hårt. Pappa klappar mig på huvudet och säger 'min älskade lilla gumma' och jag känner lukten av jord, tobak, motorolja och tvål; alla goda saker min pappa luktar av och som får mig att känna mig så trygg och säker under mitt täcke. Mina föräldrar har gjort så mycket för mig, de har gett mig så mycket på vägen i livet och jag fasar inför dagen då de inte är där längre. Samtidigt är det tryggt att veta att så fort de försvinner från jordens yta kan jag bara göra som jag gör nu när vi är i olika länder, jag kan tänka på dem så kommer de att vara där vid min sida (mamma har iof. sagt att hon tänker spöka för mig och barnbarnen, men jaja...).

Förlåt, jag svamlar. Men ibland får jag en sån stark känsla av tacksamhet, kärlek och längtan efter mina föräldrar. Jag hade inte kunnat önska mig bättre föräldrar än dem, det hade jag inte. Jag hoppas innerligt att jag gör ett lika bra jobb som de gjort när, om, dagen nu kommer.

Nu till själva uppdateringen, vad som hänt på senaste. Jo, jag har varit hos doktorn, det glömde jag säga. Jag har fått min definitiva diagnos, vilket är PCO (PolyCystiska Ovarier), inte helt oväntat. Det innebär alltså cystor på äggstockarna som i sin tur innebär svårigheter att få barn, små hormonrubbningar och grejer, men det är ingen hemsk sjukdom eller nåt, så det är okej. Jag fick träffa min riktiga doktor för första gången, och hon var faktiskt riktigt sympatisk. Jag ska nu ta lite blodtester, se en gynekolog som specialiserar sig på PCO för att utvärdera det här med den eventuella barnlösheten och sedan en hormonexpert angående min viktökning, så det ska nog bli bra. I'll keep you posted...

Den här helgen har varit riktigt bra. I fredags kom jag liksom förra helgen hem till ett tappat bad, tända ljus i badrummet (åh vad det är avslappnande, harmoniskt och lugnande att få bada i ett rum upplyst endast av stearinljus... ett tips till alla stressade människor en fredagkväll!) samt lagad middag och ett stort glas rött vin. D hade faktiskt stått och lagat mat i 2h, bless him, och dessutom sprungit ut och hyrt 'Finding Nemo'  på dvd innan kvällsrushen satte in hos Blockbuster (den var jättebra förresten, och precis som mamma sa att jag skulle tänka så kommer jag aldrig mer skaffa ett akvarium!). Idag latade vi oss på morgonen och uträttade en del ärenden under dagen. Jag fyllde förresten på mitt bokförråd med ännu en bok om Geisha. Bara den senaste månaden eller så har jag köpt fem böcker samt en fotobok om Geisha, men trots att böckerna alla handlar om olika aspekter ur Geishas värld (en del sanna, en del inte) känner jag ändå att jag bara doppat ena stortån i en djup sjö av information, så fler böcker lär det bli... (efter att ha läst ut den senaste boken, 'Autobiography of a Geisha' av Sayo Masuda (översatt av G. G. Rowley) har jag en hel referenslista att ta mig igenom!).

Jag fick också tillbaka lite god karma häromdagen, när Vivi ringde och berättade om sin kompis Alex, också hon en svenska som bor i London. Alex hade bytt Nectarpoints (Nectar är ett kort som man får poäng på vid inköp hos vissa butiker) mot en månads medlemsskap på Cannons gym, samma gym jag och Vivi hade vår mini-spadag på för ett tag sedan. Det visade sig att medlemsskapet var för två och Alex kunde inte komma på vem hon kunde ge ett medlemskap då hon ju bara behövde ett för sig själv - tills hon tänkte på mig, av alla männissskor! Så dagen efter fick jag ett mail från Alex som bad om mina detaljer etc och så fort jag masar mig in till Cannons i Covent Garden finns där en månads gratis medlemsskap, donerat av någon som jag inte ens känner. Vilken makalös tur jag har, eller hur?! Tack igen Alex, om du skulle läsa det här! Kan jag göra dig en gentjänst är det bara att höra av sig! (jag ska till exempel åka till Sverige snart?)

Sen har vi nästa goda nyhet. Jag fick tillbaka resultaten av min jobbiga BIFM tenta som jag hade i December förra året, ni vet, den jag hade efter en timmas sömn? Jag har vetat sedan ganska länge när jag skulle få mina resultat, men jag hade inte ens nämnt det för D, mina kollegor, min familj, mina vänner, ja inte ens här, eftersom jag varit så säker på att jag inte skulle klara den att jag inte ens varit nervös. MEN JAG KLARADE DEN! Whoohoo! Jag klarade tentan, banne mig! Jag kan verkligen inte förstå hur någon kan godkänna mig i en tenta på business management, men hey, jag tänker inte direkt protestera. Wehey! Så nu är det bara mastodont-tentan i juni kvar, 12 timmars tentor i sträck... iihhk. Men banne mig, klarar jag den här tentan kommer de andra två vara 'a doddle'. Grymt.

Och vet ni vad, det finns en god nyhet till. Jag fick ju lite extra pengar förra lönen, vilket innebar att jag kunde betala tillbaks en del skulder etc., och trots att D inte arbetat på typ 6 veckor på grund av sitt nyckelben så har han hyfsat mycket pengar kvar på sitt bankkonto. Pundet står dessutom väldigt fördelaktigt mot dollarn just nu (£1 är nästan $2), och därför har vi äntligen bestämt oss för att förverkliga en dröm och åka till... New York! Det har varit på g länge men vi har alltid fått skippa det eftersom vi antingen behövt pengar till annat, timingen varit kass etc... men nu blir det verkligen av, för vi har idag bokat och betalt flygbiljetter dit samt fyra nätter på ett billigt hotell i midtown Manhattan. Jihooo!! Vi slog dessutom på stort och köpte två biljetter till ett New York Yankees game mot Orlando på Yankee Stadium i The Bronx, första kvällen vi är där. Det ska bli superduper, verkligen. Jag har alltid tyckt baseball har varit en bra åskådarsport och nu lär jag ju definitivt få reda på det, när jag får se en match live! Säsongen börjar tydligen ungefär när vi är där, vilket kommer att bli i slutet av April, så det är väl inte världens mest spännande match men ändå, liksom! Vi var ute idag och köpte två guideböcker till New York av bara farten, förresten. Jag tror Vivi proklamerade sin kärlek till guideböcker för ett tag sen i sin dagbok, och jag måste hålla med henne. Nu står de båda NY-böckerna jämte den vältummade om Rom i bokhyllan och bara väntar på att hamna i mitt handbagage och bli 'thoroughly thumbed out' ;). 

Jeez, jag vet inte vad som hänt, men de goda nyheterna verkligen haglar på senaste. Ni som läser den här dagboken och inte känner mig irl måste tro att jag är hemskt selektiv med vad jag berättar i den här dagboken, men allt är sant och jag har inte lämnat nåt ute direkt, inget negativt iallafall. Jag kan inte komma på vad jag gjort för att förtjäna allt det här, men till den som bestämt sig för att låta solen skina i mitt ansikte just nu är jag ytterst tacksam, ytterst tacksam. Tänk att få vara så här lycklig!

// Eponine

Torsdag, 26 Februari

Jojo, visst har det hänt saker sen sist! Som vanligt har jag inte hunnit uppdatera ordentligt, det är så mycket som händer just nu att den här sidan kommer långt ner på listan över prioriteringar, men på listan är den fortfarande, åtminstone.

Imorse gick jag till stationen i förvisso kallt men ändå soligt väder. Klockan var runt åtta och jag hade Amy Winehouse i hörlurarna samt en ny bok om Geisha i min väska – livet kändes liksom bra! Sällan har jag gått med sådan studs ner för backen till stationen, men det kändes som om jag hade allt att vara glad för och inte alls någon anledning att vara butter och trött. Jag har fått sova åtta timmar per natt nu, två nätter i sträck, och lägenheten är sedan en inspektion å hyresvärdens vägnar i söndags ren och städad. Jag tror det kan vara en bidragande faktor. Igår när jag kom hem från jobbet struntade jag i disken och tokdansade allena på vardagsrumsgolvet till Aretha Franklin och Barry White i en timme istället – jag är väldigt glad just nu, helt enkelt! Hoppas det varar!

Okej, en liten redogörning för de gångna dagarna: I fredags fick jag äta upp min gamla, torra hatt då jag kom hem (kom hem halv tio! Skandal!) efter att ha skrivit den långa harangen om D’s lathet. Hemma fanns ett upptappat bad i ett badrum fullt av tända ljus, en lagad (och god!) middag med ett stort glas rött till samt en kopp the framför en bra film lite senare, med en filt över knäna. Det ni! Han kan när han vill, bless him. Så nej, D är ingen otäck pojkvän alls. Han är jättebra, bara inte särskilt receptiv ibland.

I lördags fick vi äntligen köpt rätt varnish till den där förbannade byrån och ordnade sedan en liten impromtu kväll på puben med Terry, Chris och Danny. England spelade mot Skottland i rugbyn och när England nu är världsmästare i rugby var det en match vi var tvungna att se – ingen sann engelsman/kvinna låter ju chansen att förödmjuka Skottland eller Wales i sport gå förbi! Vi tittade på matchen (England vann), åt en bit och drack ganska många öl. Ganska många öl blev jättemånga, och vi hamnade till sist på gamla, goda ’The Gardeners Arms’.

Inne på Gardeners blev kvällen plötsligt en smula katastrofartad. Jag stod och pratade med min plast-svåger-to-be, Terry. Han är för eventuella nya läsare D’s kusin, men nästan som en bror då både Terry och D är ensambarn men i ungefär samma ålder. Terry är den D skulle välja som sin best-man, som gudfadern till eventuella barn etc., så ni förstår hur pass nära de är. Anyway, jag och Terry har alltid kommit bra överens, och trots att han är otroligt arrogant, lite av en besserwisser och allmänt störd så har jag alltid haft ett gott öga till honom, och han till mig.

Så, inne på Gardener’s stod jag och Terry och pratade om diverse ämnen. Jag är ganska fysisk med D’s kompisar, jag vet inte om de kanske känner sig mer avslappnade med mig eftersom jag är ”ofarlig” som kvinna då jag är tillsammans med D, men de kramar mig ofta, lägger armen om mig i baren etc. D har inget emot det alls och är fullt medveten om det hela. Därför var det väl ingen som reagerade när Terry stod med armen kring mina axlar och pratade i mitt öra inne på puben, men när han helt plötsligt förde mitt ansikte mot hans och kysste mig, there and then, var det väl ett par människor som reagerade!

Jag fattade inte riktigt vad som hände, jag var väl inne på andra glaset vin efter säkert fyra pints Stella Artois vid det laget och minnet av det hela är lite luddigt. Jag sprang iaf ut på bakgården och andades lite frisk luft medans jag tänkte över vad som precis skett. Terry hade innan själva kyssen (utan tungor, men det berodde inte på att han inte försökte, om jag säger så) börjat med att kyssa min hand och säga att jag var både smart och vacker (ha! Nog!) etc… och i mitt ganska onyktra tillstånd visste jag inte hur jag skulle reagera. D kom ut efter mig och undrade vad Terry ”sagt”, inte förrns efter några minuter berättade han att han sett Terry försöka kyssa mig…

Så, det hela slutade med att jag och D gick hem och pratade en stund medans Terry, Chris och Danny hamnade på en lokal indisk restaurang. Jag berättade för D om min lilla hemlighet, som jag inte ens avslöjat här. Terry har nämligen gjort samma sak en gång förut, fast den gången var han spik nykter. Jag vet inte riktigt vad han sysslar med, faktiskt. Det känns ganska overkligt att han skulle ha några känslor för mig och samtidigt att han skulle såra D medvetet, med tanke på att de är som bröder. Jag har inte fått en chans att prata med honom ensam så jag vet inte vad som händer.

D är i alla fall inte särskilt upprörd, jag tror han fattade med en gång att hur många gånger jag än haft min arm om Terry så var det absolut inte jag som ville pussas, och Terry är ändå ett weirdo, så man kan aldrig veta med honom. Vi spenderade i vilket fall söndagen i dvala, D åkte in till jobbet en sväng och annars hände inget intressant direkt. Jag sa åt honom att ringa Terry och prata med honom men D ville vänta.

I måndags mådde jag skit på morgonen (jag har haft ont i halsen nu ett tag och jag antar att utekvällen i lördags inte direkt hjälpte till) så trots att jag åkte hela vägen in till jobbet vände jag om igen och åkte hem till slut. Döm om min förvåning när jag kommer hem och hittar gissa vem i vår soffa, jo, - Terry! Han hade kommit över för att spendera dagen med D som de brukar varje måndag. Jag var artig mot honom och kallpratade i ett par minuter innan Terry förklarade hur ledsen han var för ’vad som hände’ i lördags och hur dum han kände sig. Jag godtog hans ursäkt, och senare förklarade D att Terry bara dykt upp varpå D hade haft en lång pratstund med honom och bett honom att inte kyssa hans flickvän, typ. Terry hade bett om ursäkt hur många gånger som helst, och dagen slutade bisarrt nog med att jag, D och Terry satt på ett lokalt franskt café och sippade cappuccinos, åt franska bakverk och pratade om livet i flera timmar. Det var en jätteskön måndag, faktiskt, och vi är alla sams numera, vilket känns bra.

Lite andra saker har också hänt men det tar jag i nästa uppdatering, för nu är jag trött och vill gå hem (chefen är inte här, så jag får passa på!). Arrividerci!

// Eponine

Fredag, 20 Februari

Jaha, och vart tog den veckan vägen? Tiden verkar rinna ur mina händer, veckor försvinner i ett nafs och kommer aldrig åter. Jag vet inte vad jag gör för att få dagar och veckor att gå så snabbt, det verkar räcka med att jobba över nån timme, att det tar nästan 1,5h att komma hem om kvällarna och att jag sedan spenderar min tid med att diska, laga mat, städa undan och organisera mig själv tills jag går och lägger mig, snarare än att ta det lugnt. Jag har inte kollat på teve på veckor, förutom på reprisen av Brit Awards på ITV2 igår, men då diskade jag under Duran Duran’s uppträdande samt de sista 20 minutrarna (kul att se The Darkness slå sig fram i den brittiska musikdjungeln förresten!). Inte för att det är synd om mig – jag är mest förvånad över mitt egna tempo. Och okej, lite självömkan kan väl anas. Men hey, jag är ju mänsklig!

Jag fick inte så mycket gjort under min lediga dag som jag hade velat. Överlag känns det som om allt jag gör nuförtiden är förgäves. Jag dammsög och torkade alla golv med Grumme Såpa i tisdags, men trots mitt skrubbande såg de ändå skitiga ut dagen efter. Igår lagade jag mat barfota och äcklade mig samtidigt på alla smulor etc. som fastnade på mina fotsulor. Två dagar efter städning?! Då ska väl ändå golven vara rena, eller?

Jag misstänker att D vant sig lite för mycket vid att det är jag som gör allt hemma nuförtiden. Han ojar sig over hur sent jag kommer hem varje kväll, att det finns så mycket att göra på mitt jobb att jag inte kan gå förrns sju, åtta på kvällarna. Men ändå kommer jag hem till stök och smuts varje dag. Jo, okej han har fortfarande ena armen i mitella så det är klart att han inte kan göra saker som att diska eller dammsuga, och visst lagar han mat emellanåt med sin ena hand. Men jag tycker att han kunde anstränga sig mer. Han kunde plocka undan efter sig, slänga alla gamla tidningar t.ex. Han kunde slänga in ett par tvättar under dagen, han kunde torka av köksbordet. Det skulle hjälpa. Jag försöker säga åt honom att varje sak han väljer att inte göra, är en mer sak för mig att göra, och tvärtom. Och man tycker ju att han borde känna en del sympati för mig, som inte kommer hem förrns åtta, nio på kvällen varenda dag, efter att ha pendlat i sammanlagt tre timmar och jobbat i säkert 9-10, och då får börja städa, laga mat etc till oss båda. Jag tycker han borde tänka på att det kanske är ett tungt lass att dra för mig, med allt på jobbet, allt hemma, mina studier etc., men det verkar inte som om han tänker så långt. När jag kommer hem och upptäcker att ännu en dag har gått utan att han gjort annat än att smutsa ner, är jag för trött för att orka ta en diskussion. Jag orkar liksom inte bli arg så jag gör det som måste göras utan att nämna för honom att han är en idiot. Och så fortsätter det.

Jovisst, han gav mig ju det där setet med ett halsband och armband i vitt guld på Alla Hjärtans Dag, som ett tack för att jag ställt upp för honom. Men ärligt talat, jag är banne mig förtjänt halsband, armband och att han gör det han kan hemma. Jag är livrädd för att hamna i en fälla där den onda cirkeln fortsätter och D helt glömmer bort det där med att dela lika på roliga så väl som tråkiga saker. Dessvärre är det precis där jag är nu, jag sitter tajt i fällan.

För att lösa problemet funderar jag faktiskt på att göra en lista åt D med vad han ska göra varje dag. Jag vet, det låter totalt analt och hemskt uppriggat, men ärligt talat känns det som en bra lösning. Annars så vet jag vad som kommer att hända, jag säger åt honom att försöka tvätta, plocka undan och torka av ytor etc. när han är hemma, och det kommer han att göra i kanske en eller två dagar, för att sedan ’glömma bort’. Med med en lista är det ju större chans att han kommer ihåg, eller hur? Det blir mer som en daglig rutin då, inte sant? Förlåt mig – jag tänker i skrift. Men det är faktiskt en svår balansgång mellan att försöka vara förstående för att han har ont och att han ju faktiskt är skadad, och att samtidigt inte låta honom bli lat och lämna allt åt mig per default. Äh, jag vet inte, kanske jag bara svamlar.

Jag är på jobbet just nu förresten, tjugo över sju en fredagkväll. Min chef annonserade att vi skulle göra ett ’desk drop’ ikväll, vilket betyder att ett visst dokument skall lämnas på allas skrivbord i hela byggnaden så att de kan läsa det när de kommer in på måndag morgon. Visst, inga problem, men han berättade om det här klockan halv fem på fredag eftermiddag, och berättade också att innan själva deskdropet kunde göras måste ”vi” (alltså jag) kopiera det 4-sidiga dokumentet till all personal, vilket just nu innebär ca 650-700 kopior… i färg. Tjosan. Så här sitter jag, kopieringsapparaten spottar ut bibba efter bibba med information och en liten maintenancekille springer runt och lämnar ut dem. Jag kan inte direkt gå innan allt det här är gjort, så jag får vackert vänta tills det är klart. Jag har ganska mycket att göra utöver det, så jag håller mig upptagen, men det är ändå lite surt att behöva stanna på kontoret en fredagkväll, när jag egentligen skulle suttit ihopkurad med min pojkvän och spelat schack och druckit vin, som vi bestämt sedan innan. Jaja, jag kommer väl hem nån gång jag också!

Uppdaterar förhoppningsvis igen imorgon. Vi ska åka och köpa mer varnish till den där förbannade byrån, men annars ska vi vara hemma. Ha en fin helg!

// Eponine

Måndag, 16 Februari

Från en jättebra dag igår till en mindre bra dag idag – usch. Jag vaknade alldeles för sent imorse (sov väl för gott efter massagen kan tänkas) och kom tjugo minuter försent till jobbet, med smutsigt hår eftersom jag inte hann duscha. Jag tog en snabb titt i spegeln och upptäckte dessutom att den svarta omlottröjan jag fått på mig har två bruna streck tvärs över – den är alltså smutsig. Som pricken över i:t insåg jag att jag lämnat min laptop hemma… jag tog med den hem innan helgen eftersom jag hade en del att klara ut som jag inte ville ödsla tid på jobbet under fredag kväll med, men dessvärre har jag lämnat den på vardagsrumsbordet och helt glömt bort den imorse när jag gick hemifrån. Ingen större skada skedd – jag kan använda en annan PC så länge att logga in på nätverket på, men det är störande eftersom de grejer jag jobbade på var sparade på desktopen på lappen, och därmed inte ligger på nätverksdisken… grr. Jaja. Jag har än så länge bara fått göra om ett dokument, men det lär väl bli fler än så innan dagen är slut.

Det är verkligen skönt att jag inte behöver gå till college ikväll eftersom jag är genomtrött. Det var också bra planering att ta ledigt imorgon tror jag. Visserligen ska jag ju till doktorn och det är väl mindre kul, men innan dess och efteråt finns det ju tid att göra en massa grejer på. Och det behövs verkligen göras en massa grejer. D ska nog åka in till golfklubben och betala lite räkningar, så jag får vara ensam hemma vilket ska bli extra skönt. Jag måste tvätta massor, byta sängkläder, skura golv & badrum, dammsuga och damma, samt ge vår nya byrå ett sista lager varnish. Det kommer att vara jättetråkigt men det ger en viss känsla av tillfredsställelse att rengöra hemmet, måste jag erkänna. Och som Eva P säkert instämmer med så är ju lukten av golv tvättade med såpa samt rena lakan det bästa som finns!

Nu ska jag gå och plocka ihop lite sallad till lunch i restaurangen, och läsa det sista i Donna Tartt’s ”The Little Friend”, som efter 400 sidor av ren uttråkning faktiskt blivit riktigt medryckande under de sista paragraferna. Hoppla!

// Eponine

Söndag, 15 Februari

Åh, alla borde lyssna på Amy Winehouse - gå och köp hennes skiva, NU! Nummer fyra, "F-ck me pumps", är helt suverän, likaså är sköna "Help yourself"! Näe, hela skivan är super, köp den!

Jag har haft en jätteskön söndag. Jag mötte upp med Vivi imorse vid 10.30 och vi stövlade genast iväg till Petticoat Lane/Brick Lane market och tittade på alla eastenders som sålde allt från kläder till batterier via matvaror. Vi köpte inget direkt, eller jag köpte 200g "sweet garlic", vilka är inlagda vitlöksklyftor som man kan äta hela, skitgoda, och 200g jätteoliver med mandlar inuti som är marinerade i vitlök...åhh... jag kan äta oliver tills jag dör tror jag. Vi tog nån kopp kaffe och jag åt en ost & skinkpanini på ett litet mysigt kafe på Brick Lane. Jag hälsade också lite snabbt på Marcus, som S brukade bo hos, som har ett stånd med sängklader, handdukar och sånt. Han var som vanligt trevlig men slutade aldrig prata, så vi var glada när någon avbröt honom och jag kunde säga ett hastigt hej då.

Vi hoppade på 8:ans buss, den hade stannat vid ett rödljus och både jag och Vivi tyckte när vi stod där med vinden i håret på bussen, att det är ganska lustigt hur mycket London de där bussarna är, de riktigt gamla som man kan hoppa på i farten eftersom de är helt "öppna där bak". Jag tror dom kallas 'Routemaster' eller nåt i den stilen - de är charmiga iallafall. 8:an tog oss till Cheapside där vi hoppade av och promenerade till Vivi's gym, Cannons. Jag hade aldrig varit där förr och fick komma in helt gratis eftersom det var Valentines weekend och jag väl räknades som Vivis Valentine (?). Vivi hade visserligen ordnat ett visitors pass men jag fick behålla det och komma in ändå - så nu kan jag hänga med en gång till om jag vill! 

Nere i omklädningsrummet uppdagades det att jag glömt min baddräkt, in true Eponine-style, så jag fick springa upp till den lilla butiken vid entreen och köpa en ny (!). Det blev bara en vanlig, svart Speedo baddräkt - de hade andra som var roligare men den såg ganska bra och neutral ut, så den fick det bli. När jag skulle betala de dryga £25 den kostade kom jag på att jag glömt plånboken nere i mitt skåp i omklädningsrummet...haha. Så Vivi fick sig en 'crash course' i hur det är att vara mig - folk måste tro att jag driver med dem när jag berättar allt jag ställer till med, men jag är verkligen så här snurrig, jämt! Det är ett under att jag lyckats skrapa ihop ett arbete och ett ställe att bo på egentligen... jaja, Vivi hjälpte mig att betala för baddräkten på hennes kort och så var vi iväg, slutligen. Vi simmade en stund, och sen lekte vi lite med såna där flytvikt-grejer i en annan bassäng. Efter det vandrade vi vidare till spa-avdelningen och bubblade en stund, tills det var dags för mig att springa iväg och duscha, klä på mig och gå upp till massagen. 

Jag var lite halvnervös ska erkännas, dels för att jag aldrig haft en professionell massage förut och dels för att jag visste från Vivi att jag skulle vara tvungen att klä av mig allt utom trosor och sedan ligga nästan naken i ett mörkt rum medans Paul (varför heter alla i det här landet Paul?) masserade mig... men det gick över förväntan, Paul var väldigt duktig och jag kände mig aldrig obekväm eller utlämnad. Jag har en liten fobi för när folk tar på mig, jag tycker inte om att bli tagen på hur som helst över huvud taget, men särskilt just nu eftersom jag gått upp så mycket i vikt de senaste åren och verkligen tycker att allt mitt fläsk är äckligt - och när jag tycker det är äckligt förutsätter jag att alla andra tycker det är äckligt också. Men Paul var verkligen jättebra, han fick mig att slappna av och gav mig (eller ja, jag fick ju betala £42 för besväret... men det var det banne mig värt) världens skönaste helkroppsmassage. Han sa att han kunde känna alla knutar etc. i mina axlar och min rygg - jag visste att det skulle vara så eftersom jag har det jobbet jag har och ofta får ont i axlarna ändå. Efter massagen kände jag mig hel slut, men på ett skönt sätt. Jag sa till Paul att han kunde få komma och bo i mitt extrarum närhelst han ville, men han bara skrattade lite nervöst - jag tror det var ett nej ;).

Jag gick ner till omklädningsrummen igen och mötte upp med Vivi, drog på mig min blöta baddräkt och så tog vi nån timmes bubbel och bastu igen, samt en sväng förbi några jetstream 'sängar' (de såg ut som en hardcore tandläkarstol, typ) som låg nersänkta i en pool - det är svårt att förklara, men de var roliga fast jag kände mig lite väl mörbultad efter massagen så vi gick snart ner och bytte om igen. Så idag har jag tagit totalt fyra duschar - en imorse innan jag åkte, en innan vi hoppade i bassängen, en innan massagen och en efteråt. Det ni! Men så är jag superlen nu också. Samt utrustad med ett styck ny baddräkt!

Jag kom hem runt halv åtta till D som var mysig med filt och grejer framför teven, samt en kopp the och en scone. Jag slängde ihop en stir-fyr till oss båda, det kändes lagom snabbt och lätt. Vi har inte så jättemånga roliga stir-fyr ingredienser, men jag slängde i lite kyckling, röd paprika, broccoli och gröna bönor, samt nudlarna då, och en skvätt teriyaki, och det blev faktiskt jättegott. Nu sitter jag här med ett glas persikodricka samt en scone. Mamma och lillebror ringde just. De är som en dubbelakt, de två. Bara att prata med dem får mig att gapskratta - och när D sen frågar mig vad de sa som fick mig att tjuta av skratt kan jag inte riktigt förklara - min bror är en sann komiker och min mamma är väl vad man skulle kunna kalla en ofrivillig komiker - tillsammans är de oslagbara! Bless 'em!

Näe, nu ska jag hoppa i säng och värma mina kalla händer på D's rygg. Hoppas ni haft en skön helg! Min har sannerligen varit super, och vet ni vad, imorgon har jag inget college efter jobbet (det är half term, vilket betyder ledigt!) och på tisdag är jag ledig eftersom jag ska till doktorn och diskutera mina cystor. Häpp!

Just det ja... Jag glömde ju säga att jag vann £65 på lotto igår - alltså ungefär 1000kr! Jag som aldrig vinner nåt! Ha! Det är ju det jag säger, god karma kommer igen. Bara för att jag hjälpte min jamaicanska städerska har jag nu vunnit på lotto - jag är övertygad om att det är så det funkar. Jag har nämligen aldrig haft så mycket tur och goda nyheter sen jag började leva efter karma-teorin. Tål att tänkas på.

// Eponine

Valentines Day, 14 Februari

Det har varit en mysig Valentine's day so far. Vi vaknade väl vid tio-tiden och låg och mos ihop ett tag, innan jag gick upp och klädde på mig for att gå ut en sväng. Jag sa till David att jag skulle gå ut och kopa tidningarna (som jag gor varje lordag morgon) och lite breakfast till honom, men i själva verket var det ett Valentine's Day-kort som stod hogst på agendan. Jag har varit "på väg" att kopa ett hela veckan men inte hunnit. Igår efter jobbet gick jag och min kollega Paul (han med den torra humorn som jag gillar) ner till Clinton's i Canary Wharf, han hade inte kopt nåt kort till sin flickvän heller. I Clinton's (en stor 'giftcard'-forsäljare) var det ren kalabalik, som kvällen innan julafton i den enda oppna affären ungefär - jag och Paul var inte ensamma on vår ide, alltså... Efter att ha cirkulerat tre varv, vilket tog oss ca 25 minuter, fick jag nog. Jag hatar att kopa Valentine's Day kort, jag kan inte stå for alla de där korten med poesi på eftersom det aldrig skulle falla mig in att sätta mig ner och skriva poesi till David, och jag är inte så himla fortjust i de roliga korten heller eftersom de oftast bara handlar om 'horny devils' eller 'this card entitles you to 30 snogs in one day' typ, och jag och David har inte alls ett sånt forhållande där sex är det allra viktigaste for oss (även om det självklart är väldigt roligt ;)). Så det är svårt att hitta ett bra kort som jag kan stå for. Därfor bestämde jag mig for att skita i saken och åka hem, vilket jag gjorde, utan kort. 

När jag stod där och väntade på DLR'en som skulle ta mig till Stratford och mitt tåg hem, kom Matthew från Finance (ni ser, mer män!) over och hejade. Han är lite halvjobbig men ändå trevlig nog så vi stod och pratade om lite allt mojligt när ännu en kille kom fram, en ung, lång blond sak med vackra ogon. Han undrade om jag kände igen honom vilket jag inte gjorde, och under mikrosekunden som gick innan han presenterade sig han jag tänka hur ytterst pinsamt det skulle vara om den okända killen visade sig vara nån jag hånglade upp på en klubb for fem år sen innan jag träffade D, iom. att Matthew stod bredvid mig och han är en riktig skvallrare. Det händer faktiskt då och då att gamla hångel syns till här och var, London är inte så stort som man kan tro, men å andra sidan var den här killen inte riktigt min typ (fast han var sot, så jag visste att det fanns en viss risk att jag med några glas vodka i mig säkert hade kunnat folja med honom in i ett morkt horne, gulp)... men så visade det sig att han var en kompis och f.d. kollega till mina f.d. maintenance killar i det gamla kontoret, phew. Han ville bara hora sig for om det fanns några maintenancejobb for mitt foretag i den nya byggnaden eftersom han jobbade i Canary Wharf nu men gärna ville jobba for mitt foretag igen... sotnos. Han stammade ganska bra också, bless him, och såg lite moloken ut när jag sa att vi inte anställer nån direkt men att han kan gå genom agenturen vi använder. Ser jag hans namn på agenturens lista ska jag hojta till min chef, lovade jag honom.

Nåväl, jag kom hem sent om sider till en tom lägenhet eftersom D gått ut med Scott till Romford Dog Track. Jag skulle egentligen foljt med, de hade till och med bokat ett bord for tre (återigen, jag och två män... suck), men jag ringde D från jobbet och sa att jag inte orkade hänga på så de hade gått själva. Det var lika bra, jag hade en jatteskon kväll for mig själv och gjorde inte enda enda nyttig sak. Jag kollade på Coronation Street och Eastenders medans jag drack det goda 'peach & cream'-teet jag fick av S (det är svenskt och från "Himlagott", världens godaste the) och åt lemon biscuits, sen frossade jag i ett gammalt avsnitt av Vänner samt ett nytt, Will & Grace och därefter Sex & the City, också ett nytt avsnitt. Det nya avsnittet av Vänner var verkligen hysteriskt, jag satt och gapskrattade for mig själv under filten hela halvtimmen igenom. Jag har alltid gillat Vänner men i just det här avsnittet var de verkligen hysteriska - det handlar om Joey, Rachel och Ross' + 1 dubbeldate, när Ross ska laga fajitas och blanda margaritas... gud vad jag skrattade... "It must be the pressures of entertaining!!"...haha!

Till Sex & the City oppnade jag en flaska rott och satt där och njot tills D kom hem, bra tajmat till just när S&tC slutade. Han var spik nykter och hade knappt vunnit nåt på Romford Dog Track, men han var glad ändå. Han tog ett glas rott med mig och vi avslutade kvällen med att dela på hela rodvinsflaskan medans vi spelade schack och lyssnade på jazz. Super! (...fast han vann två gånger, damn it. Han har bara spelat typ fyra gånger och det ar jag som lart honom....)

Så, imorse sprang jag ut och tog ut pengar, handlade grejer till en full English och kopte ett kort till D. Jag fick tag i ett som man kunde spela in sitt eget meddelande på, vilket kändes lagom cheesy. Jag kopte också fyra olika dagstidningar - både jag och D älskar att äta långa frukostar och läsa tidningarna under tiden. Vi har våra små ritualer, på lordagar koper vi Daily Express, Daily Mail, The Sun och The Mirror. På sondagar är vi lite mer intellektuella och koper The Sunday Times, The Mail on Sunday och kanske en skräptidning som the Sun etc. Visserligen så sa jag ju igår att D skulle få laga frukosten, men när jag kom hem med alla varorna och såg honom rufsig, somnig och varm i sängen fick jag ett släng av kärlek och fixade allt själv. Jag är nog lite konstig, jag gillar inte att äta full English, men jag tycker om att laga den till andra. Det måste vara husmodern i mig, eller nåt?! Jag åt mina quorn-korvar (de är vegetariska... jag hatar korv, om det inte är pappas varmkorv grillad på landet, men quornkorvarna är super) med scrambled eggs, toast och färska tomater och champinjoner. D åt sina äckliga fläskkorvar (huvudingrediensen är enligt paketet 'pork belly'... iiihhk), scrambled eggs, bonor, bacon och toast. Han sa att det var den bästa engelska frukost han nånsin atit, trots att jag lyckades kopa fel korvar, fel bacon och fel brod (jag tror det måste berott på att jag bara fick in en lins i ena ogat innan jag sprang till affären, for jag såg banne mig det danska baconet men så fick jag ändå med mig det andra baconet som jag inte skulle kopa... jaja. Det var en gammal farbror som tappade sin käpp och alla sina varor också, när jag stod där i bacondjungeln, som jag ju fick hjälpa, så jag kan alltid skylla på honom!). D gav mig ett Valentine's kort som var utan poesi men väldigt sott, samt en cd-skiva jag velat ha hur länge som helst, med Amy Winehouse som faktiskt nominerats for en Brit Award. Hon är en ganska quirky sångerska som sjunger lite blues/soul/jazz-aktigt med skona lyrics, och jag beställde hennes skiva från amazon.co.uk for hur länge sen som helst, men jag avbeställde den under hela historien med halva min lon som aldrig dok upp etc., så det var kul att D kom ihåg hur mycket jag ville ha den. Jag fick också Kelly & Ozzy Osbournes singel "Changes". Jag älskar den låten men jag har hogljutt klagat på att jag aldrig skulle kunna med att kopa den eftersom det känns lite soppy, plus att jag har som policy att inte kopa singlar, så det var en bra present. Nu kan jag lyssna på den låten och tänka på min egen pappa i min ensamhet, hur ofta jag vill! 

Jag och D har ju halvt om halvt bestämt att inte gora nåt speciellt den här Valentine's, och särskilt eftersom han inte jobbar och vi båda två vill spara ihop lite pengar. Så, därfor bestämde vi att vi inte skulle kopa Valentine's gåvor for mer än £20 i år - och jag trodde ju därfor att min cd-skiva och singel var min present, vilket jag var hogst nojd med. Men icke, D bad mig hämta en box i extrarummet och oppna den. I boxen låg en annan box från en juvelerare i Brentwood... och jag, en sann lyxälskande Oxe, kunde inte låta bli att borja le och när jag oppnade boxen låg där ett armband och ett halsband i vitt guld... bless his heart. D pussade mig och när jag protesterade att jag ju hållt mig till £20-gränsen (vilket jag iof. inte har, hans presenter kostade £35, men det är ändå långt från vad hans måste ha kostat) sa han att han ville tacka mig på nåt sätt for allt jag gjort for honom nu när han varit sjuk etc. [Ja, nu kan ni hämta era sick-bags forresten.. ;)] Det var faktiskt D som ville att vi skulle hålla oss till £20, och eftersom det är han som inte arbetar gick jag med på det, jag vill ju inte att han ruinerar sig for min skull liksom. Jag tyckte lite synd om honom när han fick mitt kort, som jag spelade in i trappuppgången imorse. Jag sa i meddelandet "You're an idiot, but I love you. Happy Valentine's!" Det kändes lagom romantiskt for min del, fast efter halsbandet och armbandet tänkte jag att jag kanske borde sagt nåt snällare, men han såg ganska glad ut. Han har inte fått sina presenter än, vilka jag beställt från amazon.co.uk och som skulle levereras idag - vi får väl se. Jag kopte en dvd med en livekonsert från Slane Castle med U2, som han trånat efter länge, samt en bok med råd från min favorit ekonomiska guru Alvin Hall om hur man investerar på borsmarknaden. Det kanske verkar som en konstig Valentine's present, men trots att D kanske inte är så rik just nu när han inte jobbar vet jag att han är hemskt intresserad och gärna vill lära sig om investeringar etc. Nu när han är hemma hela tiden har han ju all tid i världen tänkte jag, och jag vet att han kommer att bli glad over boken, så det blir nog bra, när de väl dyker upp. 

Just nu sitter jag med en hasselnotskaffe och skriver mitt i ett berg av tvätt. Vår byrå är ännu inte klar, den behover ett till lager med varnish innan vi kan lägga in kläder i den, så just nu finns alla nytvättade kläder i hogar i extrarummet... jag ser inte poängen med att forsoka kno in dem i garderoben när vi ändå ska ha en 'clear-out' så fort byrån är på plats, vilket ska vara imorgon. Så fort jag skickat upp det här ska jag ta en dusch och forsoka fixa iordning mig hyfsat infor biobesoket halv sex. Jag kommer att ha en sån bra helg den här helgen! Wow! Jag pratade med Vivi tidigare idag, eftersom jag hade missat ett meddelande från henne i tisdags ang. vår massage imorgon hade jag lyckats att inte boka in mig själv - jag trodde hon bokat in oss båda men hade jag haft min mobil laddad och på hade jag ju fått meddelandet där hon forklarade att så inte var fallet, typiskt mig. Vivi hade varit snäll nog att ge upp sin inbokade tid till mig istället, bless her, så imorgon får jag en massage och Vivi ska basta eller nåt under tiden. Det hade hon verkligen inte behovt gora men hon sa att hon hellre tar sin timma i mars när hon kommer att vara skitstressad på jobbet, plus att hon hade fått en massage igår kväll av sin kompis, så - tack tjejen! 

Näe, nu ska jag hitta lite kläder att ha på mig och kolla tågtidtabellen in till Romford där bion ligger. Jag har inga forhoppningar om filmen vi ska se, 'the Last Samurai' med Tom Cruise (brrr... jag står verkligen inte ut med honom), men D ville se den och den passade tidsmässigt, så det får vara okej. A lovely Valentine's day to you all!

// Eponine

Torsdag 12 Februari

En liten uppdatering… klockan är nu tjugo i åtta och jag sitter kvar på jobbet – ett möte varade tills kvart över fem, och efter det var jag tvungen att leta efter ett fel i en formula i ett Excel-ark. Felet kunde vara i vilken cell som helst av ca 1000 att välja mellan, så det tog sin lilla tid. När jag till sist hittat felet kom jag på att jag var tvungen att skriva ut 150 namnskyltar till en avdelning vars manager kommer in imorgon bitti, hurra, så nu sitter jag här alldeles allena!

Men, det som är bra med att jobba över en torsdag är att det blir mindre att göra på fredagen, vilket betyder att jag kommer att hinna göra alla andras sista-minuten grejer innan fem, så att jag kan gå hem i tid och njuta av min helg.

Denna helgen ska jag verkligen njuta av också. På lördag är det ju Valentines Day, och även om jag och D inte har varken tid eller möjlighet att göra nåt riktigt speciellt så hittar vi ju nog på nånting i alla fall… Jag ser verkligen fram emot söndag, för då har jag en date med Vivi. Vi ska gå till Brick Lane Market först, sen ska vi käka lunch, och efter det har Vivi bokat in oss på hennes gyms spaavdelning där vi ska masseras! Jag ser fram emot det – det är kul att träffa Vivi, det är kul att gå till Brick Lane, det är kul att äta lunch och det ska bli så skönt att få en riktig massage… D orkar bara massera min rygg i kanske tio minuter, så att få en professionell massage och dessutom under mycket längre tid ser jag verkligen fram emot. Min rygg och mina axlar är säkert hårda som sten.

Jag ser också fram emot lite kvinnligt sällskap, ska jag erkänna. D känns iof. nästan lite könslös, vi är ju bästa vänner, partners och varandras närmaste allt-i-ett, så det känns inte så betydelsefullt att han är man, men problemet är att nästan alla andra jag umgås med oftast är just män. Mina bästa ”kompisar” på jobbet är alla män numera, alla som kommer hem till mig och D är antingen män eller par… så att få vara lite ”kvinnlig” med Vivi känns som en räddning just nu. Man vill ju inte växa ut en snopp heller! (– tro mig, risken finns!)

Näe, nu ska jag åka hemåt till D som sitter hemma och väntar på mig… han blir lite ängslig när jag inte kommer hem, söt som han är, och ringer kanske en gång i halvtimmen för att kolla om jag vet när jag ska gå… Jag är dessutom ensam på hela våningen. Det finns säkert 150 skrivbord i längan jag sitter, och alla är tomma. Det är lite spooky faktiskt med tanke på vilken aktivitet det normalt sett är här.

Uppdaterar igen imorgon!

// Eponine

Tisdag 10 Februari

Jag kom på att jag har två viktiga nyheter som jag glömt att berätta. Först och främst: Ni kanske minns ”min” städerska, den jamaicanska kvinnan som rapporterade in till mig i den gamla byggnaden? Ni kanske också minns att hennes chef på städfirman försökte göra en fuling och lura i henne att vi skulle flytta över henne till den nya byggnaden (när vi inte skulle det), så att han skulle slippa betala henne uppsägningspengar? Jag blandade ju in mina chefer och slutligen fick städchefen så han teg, och min städerska fick sina pengar.

Mitt företag har inget ansvar för att flytta över städerskan, eftersom kontraktet i den nya byggnaden gått till en annan firma. Men, dels så gillar jag min städerska och dels så har hon fem barn att ta hand om (som ensamstående mamma), så jag försökte göra vad jag kunde för att få det nya företaget att anställa henne. Och nu, till sist, efter flera intervjuer etc. har hon börjat arbeta för den nya städfirman i vår nya byggnad! Hon började förra veckan och så fort hon såg mig rusade hon fram och kramade mig. Hon sa att hon tackar Gud och hon tackar mig för att hon fått ett nytt jobb, som dessvärre inneburit längre arbetsdagar men som resulterat i mer pengar. Jag försökte förklara att det ju var hon som presterat bra på intervjuerna och att det därför var helt och hållet hennes egen förtjänst, men hon protesterade och sa att hon inte trodde hon skulle kommit nånvart om inte jag pratat med den nya firman innan, att Gud måste välsigna mig och la-di-da. Hon är söt – jag är glad att hon fick ett nytt jobb och att allt funkade.

Så nu till nästa goda nyhet. Eller ja, en god nyhet för mig personligen på sätt och vis – Näshårskollegan har fått sparken! Indirekt i alla fall, han jobbar ju för ett företag som mitt företag i sin tur anställt för att utföra ett visst jobb, så även om han inte jobbar hos oss längre har han kvar sitt jobb fortfarande. I torsdags tog chefen in mig på ett rum, strax efter att Näshårskollegan gått hem, och förklarade att det var sista gången vi såg honom. Chefen hade under lång tid fått negativa intryck av hur Näshårskollegan jobbade, och hade haft flera samtal med honom om det, men nu tyckte han det gått för långt och därför skulle han ringa till Näshåret samma kväll och förklara att han inte behövde komma in mer. Jag tyckte faktiskt synd om Näshåret men samtidigt var jag glad att situationen lösts utan att jag behövde säga nåt och därmed gå bakom ryggen på Näshåret – visst var han äcklig och jobbig, men han var ju ändå en kollega.

Det är en himla skillnad nu när han inte är här längre. Man kan slappna av mer, och man måste inte ha på sig tröjor som täcker en upp till halsen, utan en v-ringad tröja kan bäras utan att nån stirrar på mina bröst eller kommenterar mitt utseende rent allmänt. No, I’m not sad he has gone.

Alla verkar köpa hus och lägenheter just nu förresten – Vivi och Mark är på g, min jobbarkompis Paul har precis fixat sitt mortgage (huslån) för en tvåa i Twickenham (£175K! Otroligt!) och Chris has precis köpt en jättevacker maisonette i ett gammalt viktorianskt hus i Brentwood, för £165K. Det är alltså alla utom jag och D… vi såg ett hus i Brentwood häromdagen, ett jättevackert edwardianskt hus som visserligen var ganska litet och behövde en del tlc, men som faktiskt ”bara” kostade £185K. Det är inte farligt för ett hus i Brentwood, kan jag meddela, där det är svårt att hitta något under £200K som går att leva i. Men vi ska inte köpa – än.

Nu ska jag hem och försöka skapa lite frid i vårat (hyrda) hem. D har idag köpt flera burkar wood stain (det tog bara tre telefonsamtal innan han hittade rätt burk… suck) och jag ska pensla på ett lager till på vår byrå som står parkerad i vardagsrummet. Tillbaks imorgon, förhoppningsvis!

// Eponine

Måndag 9 Februari

Återigen, förlåt att jag inte skrivit på ett tag. Återigen, så handlar det inte om att jag inte vill skriva eller att jag tröttnat, det har bara varit jäkligt mycket att göra. Återigen.

Jag fick betalt till slut, av CBRE. Pengarna kom in i torsdags, vilket var 6 dagar för sent, men bättre det än ’inga pengar fådda alls’. Som resultat har jag kunnat betala av ett par skulder, shoppa ihop en liten vårgarderob samt köpa lite nödvändiga grejer. Det är skönt att faktiskt ha pengar så det räcker för en gångs skull, jätteskönt!

Jag lyxade till det och tog ledigt i fredags dessutom, det kändes som om jag behövde en andningspaus mitt i kaoset. Saker och ting på jobbet har förvisso lugnat sig, men nästa vecka kommer fas två av flytten in till byggnaden att ske, och ca 200 extra människor kommer att börja jobba härifrån på måndag. Då blir det hets igen!

Fredag spenderades tillsammans med D. Han skulle till sjukhuset för en ’check-up’ på morgonen, så jag följde med honom. Naturligtvis tog han fel på tiden och vi dök upp en timme för tidigt, men då var vi åtminstone i tid. Det var faktiskt ganska bra i slutändan, det är sällan jag och D bara sitter rakt upp och ner och pratar om saker och ting, utan att kolla på en film, äta eller dricka samtidigt. Själva besöket gick ganska bra, hans sår efter operationen hade enligt läkaren läkt fint och metallplattan satt fortfarande där den skulle, men han kan inte ta av mitellan helt och hållet förrns de har kollat honom igen om fyra veckor. Det innebär alltså att han definitivt inte kan jobba förrns om fyra veckor – dåliga nyheter, men vi klarar oss.

Efter läkarbesöket drog jag med mig D in till London. Jag bjöd på lunch på min och S’ favorit thailändare, dit D aldrig varit (panang laksa… mums). Efteråt gick vi till min gamla kontorsbyggnad och hämtade en spegel som min f.d chef lovat att jag skulle få sno. Det är en jättegammal guldspegel som hängt i ett mötesrum; otroligt vacker och skulle slängas om inte jag kommit till räddning, säkert vard flera tusen! När jag dök upp i receptionen förvånades jag av dess storlek, den var o så mycket större än vad jag mindes, och tyngre. Jag hittade med en säkerhetsvakts hjälp lite bubbelwrap under mitt gamla skrivbord, och vi virade in spegeln i ungefär hundra lager plast. Ingen trodde nånsin att jag skulle få med den på tåget hem, särskilt inte eftersom D inte kunde hjälpa till då han ju som bekant bara har en arm att göra saker med, men det gick. Jag gjorde ett litet handtag av bubblewrap’en och släpade med mig den till Liverpool Street Station. Spegeln är säkert 1,2 x 1m, alltså riktigt stor, och vägde ganska mycket, men som tur var hann vi hem innan rusningstiden började och det var inga större problem. Vi tog tåget hem till D’s föräldrar, med spegeln, och spenderade kvällen där.

På lördagen skjutsade D’s mamma hem oss runt ett-tiden. Jag och D tog oss en ganska lång promenad när vi kom hem, och tog också en sväng via huvudgatan. Vi åt jättegod lunch och köpte lite nödvändigheter. Efteråt gick vi hem och slappade mest hela kvällen. Jag gjorde ett tappert försök till vårstädning vilket inte lyckades, jag var skittrött helt enkelt. Söndagen spenderade jag med att sätta ihop vår nya byrå från Ikea, vilket tog säkert tre timmar, samt att pensla på ett varnish i valnötsfärg. Det blev faktiskt riktigt bra, förutom att jag köpt alldeles för lite varnish; jag tror jag behöver ca fyra burkar till, men det ska D fixa under veckan eftersom vi köpte det i Rayleigh där hans föräldrar bor, och han ska besöka dem på tisdag.

Annars har inte så mycket hänt. Idag är det collegekväll, min ”bästa” collegekompis firar sin 28-års dag i Prag med en kompis denna veckan, vilket är trist för mig men desto roligare för henne. När professorn går in i sina sessioner om byggklossar och olika sorters budgetar är det lätt att man nickar till – lite tissel tassel med collegekompisen brukar förhindra det, men idag får jag väl försöka att inte somna på andra sätt. Ska köpa med mig lite fruktjuice eller nåt!

Ska försöka att skriva imorgon igen, ha det bra till dess!

// Eponine

Onsdag 4 Februari

Mitt liv är fortfarande en enda röra – jag har inte fått halva min lön från mitt företag ännu (först skulle de dyka upp i fredags, sedan sa de igår, och sedan dess har jag inte fått några nya besked trots att jag emailat dem två gånger, kopierat in chefen samt lämnat voicemail). D har det fortfarande jobbigt, på jobbet är det lite halvtråkigt och Näshårskollegan är synnerligen enerverande.

Min bank har skickat ett nytt bankkort eftersom mitt förra gick ut den siste januari, men inte fört över min gamla pinkod (vilket de erkänner att de skulle gjort). Därför kan jag inte ta ut några pengar (inte för att det finns några pengar att ta ut…!) förrns om 7-10 dagar då den nya pinkoden skickas ut, såvida jag inte gör det ”over the counter” hos min bank. Det dumma är bara att min bank inte finns här i Canary Wharf, så det är omöjligt för mig att ta ut pengar dagtid på en veckodag. Man kan ta ut pengar när man betalar med kort här i England; om en vara kostar £10 och man betalar med kort, kan man alltså ta ut säg £20 i cash via kassörskan, och de tar £30 betalt istället. Det dumma är att mitt nya kort är ett pinkods-kontrollerat kort, en nyhet i England, så utan den förbannade pinkoden kommer jag ingenvart. Åh, varför händer såna här grejer alltid mig?!

Som för att riktigt poängtera situationens idioti dök Sainsbury’s upp idag med den shopping vi gjort online (igår, jag trodde i min enfaldhet att eftersom de accepterade det nya kortet online var allt hunky dory, not true visade det sig), och skulle betala med via mitt nya kort. De har ett puckat system där de inte kollar ens kort innan varorna körs ut, så chaffisen stod utanför vårt hus och brummade medans deras callcenter ringde D därhemma och sa att mitt kort inte funkar utan pinkod… jippi. Inte för att det finns några pengar på det, men det trodde jag ju det skulle finnas idag iom. att jag blivit garanterad det av CBRE och kortet accepterades online. Så stackars D fick betala med sitt kort för femtielfte gången, och jag får magkramp eftersom den här shoppingen var min att betala och kostade säkert £120… nu får CBRE mig jäklar fixa pengarna! Min bank i Brentwood har öppet ett par timmar på lördagen, så jag skulle kunna ta ut pengar då, om de finns där dvs.

40 minuter kvar av arbetdagen. Ska bli intressant att se om jag får nåt svar från CBRE. Har inte direkt fått ett bra intryck av huvudkontoret hittills; särskilt inte personen som jag pratar med, deras personaldirektör. Det var hon som inte dök upp när vi bokat ett möte den 2 januari (kontoret var stängt, kom det fram i efterhand, thanks for telling me), det är hon som fortfarande inte skickat ut mitt nya kontrakt och det är hon som nu schabblat bort £1536.
Suck.

// Eponine

Måndag 2 Februari

Min helg har varit ganska skön. Jag och D bara slappade i fredags, vi gjorde inte många knop alls. Hyrde kass film, åt flottig kinesisk mat. Mysigt. Under lördagen gjorde vi inte precis fler knop, jag gjorde några ärenden på morgonen och köpte massvis med tidningar, sen satt vi och läste tidningar, tittade på film, åt scrambled eggs och spelade schack mest hela dagen. Det var faktiskt skönt, nu när D är hemma hela dagarna blir det en helt annan takt hemma. Vi behöver inte stressa så mycket för att kunna spendera tid med varann, det blir inga hastiga hejdå:n och en hel helg spenderad i nästan ensamhet för min del. Vi njöt ganska stilla av att bara vara tillsammans.

Senare under dagen blev jag less på att sitta och vara mysig, jag ville göra något. Med D är det ju svårt att göra nånting just nu, annat än att sitta still, så jag föreslog att vi åkte hem till hans föräldrar. Så skedde också, och hans mamma kom och hämtade oss vid halv sex. Hemma hos dem i Rayleigh tittade vi på de senaste förbättringarna på det nyköpta huset, ett nytt golv hade lagts i kök och badrum och de hade målat lite hit och dit. Vi gick till puben tvärsöver gatan och åt en jättegod middag, och sedan kollade vi på film med hans mamma till sena natten – inte mycket action där heller alltså, men roligare än att bara sitta hemma hos oss. Vi sov över och i söndags körde hans mamma oss till Ikea.

Det var ett klassiskt Ikeabesök. Dels var det kö hela vägen till affären, så en 30 minuters resa tog 1,5h till slut. Det verkade inte heller finnas en enda parkeringsplats ledig, så det tog kanske 30 minuter innan vi till slut hittade en plats. Inne på Ikea var det tjockt med folk, och alla hade jättebråttom till kassorna, alla ville tränga sig före alla andra etc. Men det var ändå roligt, jag är en Ikeajunkie av stora mått.

Vi var dessutom duktiga och köpte en byrå, äntligen. Den är skitful, verkligen jätteful, men exakt rätt storlek och i obehandlat trä, vilket innebär att vi (=jag) kan mörka den och sätta på nya handtag, vilket hey presto innebär en helt ny – och förhoppningsvis snyggare - byrå. Vi fick inte in den i D’s mammas lilla Ford Ka så vi fick betala dyra £30 för att få den levererad, men det betyder iaf. att jag slipper släpa den upp för tre trappor – D kan ju knappast släpa nåt med bara en arm tillgänglig… Det blir nog bra. Vi köpte också några jättefina förvaringslådor; en jättestor till alla mina handväskor som ligger och dräller i botten på garderoben (och ja, den nya jag köpte i fredags är jättefin…) samt en till D’s alla golfvideos samt en till alla julprylar. Julsakerna hade visserligen redan en låda men den är ful och dessutom trasig, så det fanns goda grunder till att köpa en ny. Jag lyckades hålla mig ifrån att köpa servetter, värmeljus och muggar denna gången, fast en orkidee för £8 slank med… vi behövde faktiskt en blomma i sovrumsfönstret, så det så, och £8 för en orkidee är väldigt billigt.

D’s mamma hade aldrig varit på Ikea förut och blev glatt överraskad av låga priser och god mat i restaurangen, hon fick med sig ganska mycket saker och var mäkta imponerad av Ikeas storlek. Hon är annars lite skeptisk till nya saker och såg lite lätt skärrad ut när jag bekräftade hennes misstanke om att det skulle vara svensk mat i restaurangen, men hon gillade sin lax, så jag och D kunde pusta ut. Hon köpte till och med lite svenska såser i Sweden Shop på vägen ut, fantastiskt. Ikea’s Sweden Shop har förresten tagit beslutet att köpa in Estrellas Sourcream & Onion chips igen – halleluja!

Efteråt körde D’s mamma hem oss och vi spenderade kvällen hemma. D somnade på soffan och jag lät honom sova, det är ovanligt att han ens lyckas somna nuförtiden med hans axel och allt. Jag fick ett ryck och röjde under tiden i vårt sovrum inför byråns ankomst på onsdag, jag plöjde igenom alla handväskor; tömde dem, placerade dem i lådan vi nyss köpt och dammsög hela botten av garderoben. Sen satte jag mig på sängen och parade ihop sockar. Vi har en hel tvättkorg full med omaka sockar och det tog säkert en timme att para ihop dem. Jag fick nog ihop femtio par, men trots det ligger det ändå kvar nästan 15 omaka sockar i korgen… kanske sju par var mina, resten D’s. Suck. Nu är det gjort iaf, vår garderob är nästan redo att delvis föras över till byrån på onsdag – yay!

Jag vet inte vad som har hänt, men jag har sedan nån månad tillbaka haft så himla mycket energi?! Kanske beror det på tempot jag hållt på jobbet, eller kanske något annat. Jag har i alla fall mycket större lust och ork att göra saker, och jag gör mer också. Jag har ätit mindre de senaste veckorna på grund av tidsbrist, och möjligtvis är det ätandet och arbetstempot som gjort att jag också gått ner lite i vikt. Inte så mycket, jag använder fortfarande samma kläder, men till och med D har börjat kommentera att jag ser smalare ut än innan, och han är ju egentligen den siste som skulle märka nåt iom. att han är en av de få jag träffar varje dag.

Jag har faktiskt blivit riktigt käck, som min farmor skulle säga. Min hamstertendens har nästan helt försvunnit, jag har slängt hur mycket gammal skit som helst de senaste dagarna. Det är som om jag vaknat upp ur ett töcken och alldeles nyss insett att det faktiskt går att göra något åt den här apatin; att tröttheten nog inte är livslång och att det bara krävs lite go för att ta sig ur den – en upplyftande insikt. Det är inte bara det mentala som förändrats – plötsligt finner jag mig själv betala £29.50 för cardigans i pastellfärger på GAP; jag beundrar knoppar på syrenbusken på vägen till stationen, jag njuter av solen – vad händer? Jag är så käck och ordentlig att jag skrämmer mig själv.

Det har till och med gått så långt att jag på allvar överväger att börja gå till gymet innan jobbet varje morgon. Jag har aldrig varit en gymbrud, och innan skulle det aldrig falla mig in att lämna min varma och sköna säng en timme tidigare för att göra nåt så urbota tråkigt och jobbigt som att träna – men nu känner jag hur energin spritter i mig, och jag har faktiskt vaknat innan 9.00 både lördag och söndag – energinivåerna står alltså på topp! Men jag ska inte vara så dum att jag köper ett helt årskort eller nåt, utan jag ska se om det finns nåt slags 10-kort eller i värsta fall månadskort, så jag kan prova på och se om rutinen funkar innan jag lägger ut några större pengar. Jag tänker inte heller gå till gymet som mitt företag sponsrar, utan till ett annat gym som delvis är närmare och verkar bättre, fast kanske är lite dyrare. Hellre lägger jag dock ut några extra £ varje månad än stöter på mina kollegor, svettig och äcklig, när jag tränar. Jag vill inte ha pressen på mig att träna och vara snygg på samma gång – det är nog press som det är med att ö.h.t. träna, så det så. Nu får vi se om det funkar bara, riktigt hur dyrt det där gymet är vet jag inte och jag har inte ens varit där på rundvandring ännu, men jag ska försöka i alla fall. Fläsket måste röras på!

Nåväl, nu ska jag vara hurtig ett tag till och sedan gå iväg till college. Dumt nog är jag kvar vid colleget som ligger nära mitt f.d. kontor så det kommer att ta sin lilla tid att åka dit, men jaja, det är ett nödvändigt ont.

Ha en fin vecka!

// Eponine

Fredag 30 Januari

Vintern har verkligen anlänt till London. Som tur är ska det bli upp till +15 i helgen, så den lär inte vara länge. Bra. Jag är trött på snö och längtar för första gången i mitt liv efter sol och sommar.

Häromdagen, eller ja, för kanske en vecka sedan (ca tio minuter efter att de släppts), lyckades jag få tag i biljetter till Red Hot Chili Peppers konsert den 19 juni, i Hyde Park. Jag fick till och med tag i biljetter till ”guldcirkeln” som är precis framför scenen – wow! Så jag och D ska dit tillsammans, jag ser verkligen fram emot det. Förhoppningsvis ska vi till årets Virginfestival också, som går av stapeln i en stad nära oss i slutet av sommaren. Förra året var en succé, men då spelade ju RHCP och jag har faktiskt ingen aning om vem som spelar i år. Men är det iaf. ett par hyfsade band åker jag gärna dit, förra året var verkligen kul, särskilt eftersom jag och D var där med Terry och Chris; de är ganska underhållande.

Apropå Chris så träffade jag honom imorse på vägen till stationen, han knackade mig på axeln och vi tog sällskap ner för backen. Han kom hem från 1,5 månad spenderad i Egypten för inte så länge sen, så han hade mycket att prata om. Förhoppningvis märkte han dock att jag gav honom onda ögat efter hur han behandlade S som han hånglade upp i vårt extrarum i vintras… jag kan inte med att vara elak mot honom, men han är en skithög. Fast en rolig skithög. Jag är fortfarande övertygad om att han och S skulle bli ett bra par – åtminstone utseendemässigt… ;)

Jag har väntat på Idag väldigt länge, sedan den 11 December förra året in fact. Idag är nämligen lönedagen med stort L, för jag skulle få in min nya (och högre!) lön plus en massa retroaktivt enligt CBRE’s huvudkontor. Jag hann inte kolla saldot i bankomaten vid stationen eftersom jag hade fullt upp att prata med Chris om alla 5000-åriga byggnader han sett i Egypten, men så fort jag steg av Docklands Light Railway här i Canary Wharf sprang jag praktiskt taget in på banken och ploppade in kortet i deras cashpoint… jag hade fått in min lön, tror jag, men naturligtvis inte det retroaktiva.

Jag saknar alltså ca £1500, vilket är ungefär 20,000kr, och det är jä-ligt mycket pengar. Jag växlade mellan att vara glad för lönen och ilsk för den saknade andra betalningen; jag hade nämligen visualiserat ett scenario där jag inte fick nånting över huvud taget och fick gå utan pengar tills den siste februari… Det hände mig på mitt förrförra jobb, min första lön gick inte in av någon anledning och jag fick vackert vänta i tre veckor. Det var jäkligt tufft. Så, med dom erfarenheterna i min ryggsäck var jag glad att jag fått in några pengar ö.h.t, så att jag åtminstone kan betala hyra och räkningar, men de resterande 20,000kr skulle sitta fint de med. Jag har redan emailat huvudkontoret. De skulle fixa det idag sa de, hoppas det går. Jag vill betala tillbaks pengar; jag vill köpa ett par nya skor, slinga håret och lite andra grejer. Och jo, det finns en ny väska med i beräkningarna också. Haha.

Igår kom jag hem till ett hem som doftade av Mexico samt utrustats med 30 extra tevekanaler. D har ju som bekant ingen möjlighet att laga mat till mig eller göra nåt egentligen, men Danny hade spenderat dagen med honom och hjälpt honom klä på sig och gå ut en sväng. D hade med Dannys hjälp köpt en digitalbox, de kallas ”Freeview” här, som man betalar en engångssumma för och ingenting mer. Genom att använda en Freeviewbox får man in 30 extra kanaler, som är helt gratis. Säkert hälften är skit rakt igenom, det är shoppingkanaler etc., men jag var särskilt glad att få in BBC3, BBC4, BBC 24 news, Sky 24 news, History Channel och två musikkanaler. Inte för att jag kommer att ha nån tid att titta på dem, men ändå. Särskilt BBC-kanalerna och musikkanalerna har jag trånat efter. Danny hade hjälpt D att koppla in boxen eftersom det involverar viss krypning på golvet bakom teven, men när jag kom hem var allt klart och vi kunde kolla på alla möjliga roliga kanaler!

Danny hade dessutom tagit sig besväret att laga lite chilli med färsk pasta till oss… han hade i riktiga kidneybönor och allt, bless him. Min tallrik stod rykande varm på bordet när jag kom innanför dörren från jobbet – vilken service! Han hade diskat innan han började laga maten och han diskade till och med efteråt, och torkade av köksbänken, spisen, under diskstället, torkade all ren disk och ställde in etc. Så nu funderar jag starkt på mitt val av pojkvän – Danny gjorde allt det har medans D satt och åt en glass i soffan framför en dålig dokusåpa… men jaja, okej, han har brutit nyckelbenet, han kan inte göra nåt annat. Danny hade hjälpt honom att raka sig också, D såg nästan farlig ut med sitt två-veckors skägg. Jag tänker inte raka honom, det räcker med att raka mina egna ben för att orsaka svårt blödande skärsår, och det tänker jag inte utsätta min stackars pojkvän för, även om han säkert förtjänar det ;). Danny hade gjort ett bra jobb, D’s ansikte var as smooth as a baby’s bum, och han såg mycket snällare ut på köpet.

Bob här på jobbet fortsätter att irritera mig till max. Bob är alltså Näshårskollegan, för er som minns. Han är inte bara irriterande med sitt konstanta flörtande och flåsande, utan jag tycker också att han är väldigt oprofessionell. Mitt företag betalar hans företag nästan £5000 per månad för hans ”tjänster”, och det enda han gör att är kopiera alla andras procedurer. Det är meningen att han ska utrusta byggnaden med notiser och procedurer för evakuering etc., men istället ber han mig sätta nya loggor på gamla dokument som jag gjort för den gamla byggnaden så att han slipper tänka ut nya, och återanvänder dessutom text som inte ens är applicerbar till denna byggnaden. Det irriterar mig också att han behandlar mig som hans sekreterare, ger mig ett A4 ark med kanske tio rader text på att ”type up”. Visst, det tar mig fem sekunder kanske, men jag är inte hans jävla assistent och jag har nog att göra – kan han inte göra det själv?

Han är ju väldigt gammal också, över 65 har jag fått reda på. Naturligtvis är hans IT-kunskaper lika med noll, och jag har vanligtvis inget emot att hjälpa folk, men med honom är det så irriterande. Någon bad honom att skicka ett dokument och då klistrar han bara in ett Excel ark i emailet… När personen ifråga sedan ber honom att skicka hela arket som en fil, fattar han ingenting och jag får hjälpa honom. Hur kan man anställa nån i en väldigt high-tech arbetsmiljö som ska vara ansvarig för allas säkerhet och väl och ve, när de inte ens kan de mest basic av saker?! Förlåt mig om jag låter patroniserande, men han är så himla bakom, så långsam och det i kombination med hans äckliga lismande och eviga ursäkter för att få röra vid samt konstanta stirrande en bara äcklar och irriterar mig. Han är verkligen det äckligaste jag vet just nu! Urraghhhh! Jag skulle hellre äta en hel skål full med stekt lök (som annars är det äckligaste jag vet) än att spendera tid med honom. Ryyys.

Näe, nu är det snart lunchdags och jag ska springa ner till banken och betala lite räkningar… hurra. En skön fredag tillönskas alla!

// Eponine

Torsdag 29 Januari

Man kan lugnt säga att en uppdatering från mitt håll är long overdue. Det är inte så att jag inte vill uppdatera, eller att jag tröttnat på nåt sätt, jag har bara inte haft tid. Jag har jobbat väldigt långa och intensiva dagar, när jag kommit hem har jag fått ta hand om D och har jag sen en timme över kollar jag helst på teve eller läser upp mig på de senaste dagarnas dagstidningar, som jag köpt men inte hunnit läsa var dag. Så där har ni det. 

Innan jag skriver om något annat vill jag säga Tack till de svenska läsare som erbjöd sig köpa såser till mig! Så vitt jag minns var det Sara, Lena och Bella - det uppskattas! Idag fick jag dock fem till paket Blå Bands thaisås av världens bästa Larsson... thanks a million!

Nu börjar det iallafall lugna ner sig lite på jobbet, även om jag fortfarande har väldigt mycket att göra. Flytten är som sagt över och det gick faktiskt över förväntan. Det har varit ett par krux men inget som har varit mitt fel eller ens något jag kan gora nåt åt, vilket är skönt som omväxling. Ska inte gå in på alla detaljer, jag kan skriva hur länge som helst om alla nötter jag jobbar med, men så relevant är det faktiskt inte. 

D mår bättre. Jag hade ju stora flickvänskomplexet i fredags eftersom jag inte kunde vara på sjukhuset när han opererades pga., just det, jobbet, men jag hann dit tills vid halv sju snåret då han just rullats in från uppvak, så det var okej. Hans föräldrar hade varit där i stort sett hela dan och jag fick iallafall spendera 1,5h med honom innan besökstiden var slut och hans föräldrar skjutsade hem mig. När jag kom hem åt jag en soppa och bara storgrät. Tårarna verkligen sprutade och allt liksom kom ut, all jobbstress, all pressad ångest över D och all annan skit. Jag hade redan fått gå in på toa och gråta tre gånger under arbetsdagen, av kombinerad ångest och stress antar jag. Men det är skönt att gråta, man kan trycka ut en massa känslor via de dar små dropparna och vips känns allting mycket bättre.

Jag jobbade igen i lördags och när jag kom hem vid åtta var D redan hemma från sjukhuset, något groggy efter att inte ha kunnat sova på hela natten samt blivit pumpad full med morfin och allehanda andra droger. Han hade skrivit ut sig själv och satt med sin mamma i vår soffa och såg allmänt vidrig ut, med en veckas skäggstubb (som numera är nästan två veckor gammal... det ser roligt ut), smutsigt hår, en skjorta halvt om halvt omlindad kring hans kropp och massa orange klet på hans arm där operationen ägt rum (det där antibakteriella de stryker på en), samt ett bandage och en slags ställning att hålla armen i. Han hade hemskt ont och kunde nästan inte röra sig alls. 

Sedan dess har både jag och D kommit in i en riktig rutin. Jag jobbar ju hela dagarna, och har inte kommit hem innan åtta någon dag, vilket med tanke på omständigheterna är riktigt bra. Jag kommer hem, hjälper honom med saker, lagar middag till oss båda, tvättar en tvätt, röjer undan lite och försöker vara lite social och kärleksfull. Varannan dag är det duschdags och det tar säkert en halvtimme eftersom man inte kan duscha valda delar där han har bandage. Idag passade jag på att utnyttja min orörliga pojkvän som försökskanin. Jag satte honom på toastolen och gjorde en massa saker som han aldrig låter mig annars - hans hud skriker efter nån slags behandling eftersom den blivit väldigt torr under vintern, så jag körde på med en mild ansiktsskrubb, lite ansiktsmassage och efteråt en tunn hudkräm som knappt luktar nåt - hans hy blev jättefin och han sa att han tyckte det var skönt och kändes bra, så kanske kan jag övertyga honom om att det inte är "nancy" för män att ta hand om sig.

Apropå det så är Paul på jobbet verkligen min favorit. Han är väldigt engelsk; för det första heter han ju Paul, och han har ett klassiskt brittiskt utseende med en aristokratisk näsa och lite halvlockigt hår. Sen pratar han ganska posh och är nog lite posh också, han klär sig i typiska herrskjortor med kanske en jumper över, chinos och bruna läderskor. Han klagar på precis allting, som engelsmän gör i min åsikt, och är särskilt brydd om vädret. Jag fick reda på häromdagen att han spelar cricket för nåt sydlondonskt lag också - så typiskt, klassiskt engelskt. Jag slår vad om att han dricker the efteråt och äter säkert en massa cucumber sandwiches och scones, med clotted cream! Men - det bästa med honom är han ytterst torra humor, det är nästan lite pinsamt hur han kan få mig att gapskratta genom att bara titta på mig. Vi har verkligen klickat och det är skitkul. För att avsluta det här stycket innan jag skrivit ner hela hans livshistoria så är kopplingen med stycket ovan att han har en liten tub med Clinique for men (det måste vara hans flickväns påhitt!) i sin skrivbordslåda som han smörjer in sig med innan han går hem varje dag - "It's gotta be done" säger han och rynkar på näsan... han är söt! För att vara en kollega, såklart.

Näe, nu ska jag hänga upp en tvätt och sedan hoppa i säng med D - fast man får akta vart man hoppar numera... Jag måste upp extra tidigt imorgon eftersom det ligger ca 2cm snö på marken här i London, och som bekant stannar ju hela landet av så fort de ser en flinga. Det tog mig 90 minuter att komma till jobbet imorse, det ska ta ca 50 minuter. Brittiska nötter!

// Eponine

Torsdag 22 Januari

Ja jesus, nu är jag verkligen stressad. Jag är helt slut, helt körd i huvet. Allt som kan ha gått fel, har gått fel. Allt skit i mitt liv verkar ha väntat och nu bestämt sig för att hända just denna helgen. Okej, jag ska ta det från början.

Denna helgen, faktiskt idag, ska hela mitt kontor samt ett annat flytta till den nya byggnaden i Canary Wharf – totalt dryga 600 personer. Jag har som ni vet varit baserad där delvis sedan början av detta året, och nu på måndag ska all annan personal dyka upp med förväntningar att alla deras grejer och utrustning finns på deras skrivbord – det är krångligare att organisera än vad man kan tro. Alla avdelningar har därför blivit utsedda varsin flyttkapten, som organiserar all personal tillsammans med projektteamet (arkitekter, utrymmesplanerare, arkiveringskonsulter, fastighetsskötare mfl.).

Jag är flyttkapten för bland andra finansavdelningen i vårt företag, vilka är ungefär 25-30 personer, samt har fått den ärorika uppgiften som huvudkapten, alltså kapten för alla andra flyttkaptener. Det innebär att går nåt åt helvete så är det mig alla ringer, typ. All information som flyttkaptenerna ger om personalens nuvarande utrymme samt deras nya i den nya byggnaden, samlas på en databas som kontrolleras av projektteamet.

I början av denna månaden upptäckte jag av en ren slump att flyttprojektets databas var helt fel, de hade placerat hela finansavdelningen åt tjottahejti. Jag har skickat projektteamet de korrekta detaljerna två gånger sedan dess, och har blivit tillsagd att ”nu är databasen uppdaterad” båda gångerna. Igår kom flytteamet in och skulle märka upp allas grejer med etiketter som detaljerade vart de skulle gå, eftersom flyttlasset går ikväll. Alla etiketter var helt åt helvete. Förlåt om jag svär – men jag var och är verkligen superarg. Som tur var upptäcktes det hela i tid och jag kunde kontakta projektteamets ledare, som organiserade om det hela så att flytteamet märker om allt idag. Men det var en hel del fula ord som sprutade ur min mun igår – särskilt då vice presidenten för globala finansavdelningen kom förbi och sa ”No pressure – but you’ll get this sorted, right?”. Nä nä, ingen press alls.

Det har också beslutats att en ny grupp ska flytta in på min våning, och man har givit mig som flyttkapten två dagars notice – tack för den. Förvaringsskåp detaljerade på våningsplanen har försvunnit, och ingen vet vart de är. Man har märkt upp mitt eget teams skrivbord, där de alltså redan sitter, med helt andra människors namn. De har flyttat en person i finansavdelningen från ett skrivbord till ett förvaringsutrymme (?) och glömt hälften av alla våra pärmar etc. Allt detta faller under min vinge, så att säga. Jag har inte gjort nåt fel men ändå är det jag som får städa upp. Som tack ”for all your hard work and great leadership (yeah, right)” har jag fått en plakett i silver som är underskriven av den amerikanske ägaren till företaget – I’d rather have the cash, thanks…

Det hela hjälps inte heller av att finansteamet tycks tro att jag är en tankeläsare. Människor slutar, startar och flyttar utan att de berättar något för mig. Idag, dagen då de ska flytta, fick jag ett mail från en person som ville att jag skulle bekräfta att hennes nye personalmedlem hade ett skrivbord och dator, telefon etc. i den nya byggnaden. Hur i helvete ska jag kunna göra det, när hon inte ens berättat om den nya personen för mig?

Gud, jag får snart en hjärtattack. Som om det inte vore nog med detta, har jag en massa press på mig från CBRE. Jag ska skapa formulär, flowcharts för våra nya procedurer, jag ska skaffa information och hjälpa dem med det ena och det andra. Jag har inte lämnat kontoret tidigare än 20.00 någon dag denna veckan, och jag ska jobba i helgen också – inte för att jag klagar, men förstår någon varför jag är helt sönderstressad?

To top it all of har jag dessutom Patientien därhemma. I onsdags var han på sjukhusets frakturklinik och fick nyheter angående sitt brutna nyckelben. Doktorn hade röntgenbilderna och stod och tittade på dem när D blev kallad till hans kontor. Innan D ens hunnit hälsa utbrast doktorn ”Oh dear, this doesn’t look good”. Ni kanske tror att jag överdriver, men jag har själv sett röntgenplåtarna och benet är alltså brutet mitt itu, rakt av, och har vänt sig och sticker upp under huden på axeln. Inget ”snyggt” brott alls. Doktorn sa att det inte fanns en chans att benet skulle läka på egen hand, vilket nyckelben annars oftast gör. Han frågade vad D jobbade med, och när D då svarade att han är golfproffs sa doktorn än en gång bara ”Oh dear”. Så nu ska D opereras imorgon, han ska bli nedsövd och allting. Och jag kan inte vara där, för jag måste jobba. Life sucks.

Jag berättade faktiskt för min f.d. chef idag om all skit som hänt och att D ska opereras imorgon, och han bara skrattade av ren chock tror jag. D har verkligen tajmat det här bra, hade han opererats nästa vecka hade det inte varit några problem för mig att ta ledigt. Men, imorgon går verkligen inte, det är då allt händer. Usch, jag känner mig som en hemsk människa, men jag kan verkligen inte bara ta ledigt. Jag har hur många saker som helst inplanerade, det är imorgon allt ska ske och om jag försvinner betyder det megaproblem – nej, jag kan inte. Jag får vara en usel flickvän och person helt enkelt. D förstår, tror jag.

För att förbereda inför sin operation har D åkt till Southend Beach med Terry (?!). Vad de gör där mitt i smällkalla vintern vet jag inte, men så länge han inte dricker och ramlar omkring är det väl okej, antar jag. D har ändå svurit på att bli nykterist, hur väl det nu kommer att gå.

En rolig grej hände i alla fall idag. Min städare, den jamaicanska kvinnan, har blivit uppsagd av hennes företag då företaget ifråga har förlorat sitt kontrakt med oss. Vi har ett nytt företag och kontrakt i Canary Wharf, och jag lyckades idag efter många om och men fixa en intervju via telefon med dagstädaren och det nya företaget, eftersom de är nyfikna på henne då jag berättat hur mycket personalen här tycker om henne etc. Många väldigt högt uppsatta chefer etc. har kontaktat mig och sagt hur synd de tycker det är att hon ska sluta, vilket naturligtvis är väldigt kul för henne.

Dessutom har hennes nuvarande chef skickat ut ett brev till både henne samt alla nattstädare, och sagt att de ska föras över till den nya byggnaden och det nya kontraktet. Det är inte sant utan ren och skär lögn. Jag tror att den här chefen hittat på det här, skickat ut det och hoppats på att städarna inte ska fatta, eftersom många av dem inte pratar särskilt bra engelska. Därför ringde jag efter att jag sett brevet till den här chefen och frågade vad han höll på med – som svar fick jag att jag inte skulle bry mig utan att de minsann visste hur lagarna fungerar. Nu råkar jag veta hur lagarna fungerar själv eftersom jag ju just blivit inofficiellt överförd till ett nytt företag, så jag fnös och sa att jag skulle skicka honom bevis på att jag faktiskt har rätt och han fel. Jag har lyckats få mina chefer inblandade, så nu ska nog alla städare få pengarna de har rätt till som kompensation för att de blir uppsagda. Haha!

Jag vet att dagstädaren inte har det så fett och hon har dessutom fem barn att ta hand om. Hon är verkligen världens goaste även om hon ibland går mig på nerverna och aldrig slutar prata; hon har ett gott hjärta och det är det viktigaste. Därför gick jag ut på lunchen idag och köpte en present till henne, en armbandsklocka. Det var bara en billig sak för drygt £20 på Next (inte för att jag har några pengar, men vad fan), men den var fin och hade ett armband av riktigt läder, och jag tyckte det var en passande present eftersom hon alltid frågar mig vad klockan är och säger att hon måste köpa en klocka. När jag gav den till henne i eftermiddags blev hon så glad att hon började hoppa upp och ner! Bless her. Hon hade köpt en present till mig också. Jag fick ett set med lyxig varm choklad från Whittards och en mugg, samt ett vindspel där det stod att vi skulle vara bästa vänner och att Gud skulle ta hand om mig (hon är troende). Jag hatar vindspel men jag blev verkligen rörd av tanken, och särskilt då jag ju vet att hon inte har mycket att röra sig med varje månad. Hon köpte till exempel inga julklappar till sina barn eftersom hon inte hade råd – att då tänka på mig är verkligen heartbreaking, tycker jag!

Nä, nu ska jag gå och injicera lite C-vitamin skjuta in koffein intravenöst. See you!

// Eponine

Måndag 19 Januari

Jaha, så var man tillbaka på jobbet igen, med all tillhörande stress, press och hysteri. Fast jag ska inte klaga, det har faktiskt inte varit så farligt idag, fastän jag var tvungen att stanna i Canary Wharf hela dagen och därmed fick ställa in lunch med Vivi för andra eller tredje gången på raken – dålig stil. Det som är bra med att vara i Canary Wharf hela dagen är att jag kan stoppa huvudet i sanden och ignorera alla kriser i min gamla byggnad. När jag inte är där rent fysiskt får jag mycket färre problem att ta hand om, och det är rätt skönt. Visserligen är det lustigt att folk inte inser att de kan lösa sina egna problem även när jag är där, men jaja, nu får jag i alla fall två dagars ”vila”. Och jag slipper kånka på laptopen ikväll eftersom jag för ovanlighetens skull ska till samma kontor två dagar i rad – oh joy!

Min patient därhemma har det okej, så vitt jag vet. Han är väldigt kärlekskrank och klagar högljutt över sömnbrist (han kan ju inte vända sig eller röra på sig nämnvärt, så det är svårt för honom att ha det bekvämt), men som sagt, det är ju självförvållat så jag håller inne alla former av sympati. Hans mamma hade kommit över idag, vilket var illa planerat då det ser ut som hej kom och hjälp hemma eftersom D bara skräpar ner och jag inte orkar plocka upp hela tiden (det låter verkligen som om vi vore mor och son snarare än flick-och pojkvän, men inte länge till hoppas jag). Men det får jag nog leva med, han kan ju inte vara totalt ensam, stackarn.

Jag ska inte gå till college idag – jag är helt slut, jag har hypermycket att göra och blir nog tvungen att jobba över ändå. Jag känner ingen större press med skolan just nu, nästa tenta är inte förrns i juni så jag får prioritera jobbet ett tag. När första fasen av flytten (dryga 600 personer) är över efter helgen kan jag nog pusta ut en smula, och åtminstone släppa mitt gamla jobb. Inget mer flängande mellan två kontor, vilket ska bli skönt. Ett minus är att behöva jobba över helgen, men med största säkerhet ska jag hänga på mina två chefer, vilket betyder åka taxi överallt, och jag får ju gratis lunch samt chansen att sno bra grejer från de gamla kontoren då det är upp till oss att inventera allt. Jag har visioner av ett par krukväxter samt en och annan möbel som kanske kommer att åka hem till mig, men vi får väl se.

Jag har förresten fått lite goda nyheter angående min ekonomi, för en gångs skull. Jag ska inte gå in på detaljer eftersom det är en lång och synnerligen tråkig historia, men efter att ha spenderat kolossala summor på dubbel lokalskatt etc, har jag nu äntligen lyckats lösa det hela utan varken lån eller gåvor, så att från och med nästa löning (30 januari) är jag hyfsat skuldfri, förutom två dubbla lokalskatter som dras från kontot den 1 februari samt 1 mars. Gud, vad skönt det ska bli. Jag kan verkligen inte vänta tills dagen då min lön kommer in på mitt konto, jag betalar vad som behövs och det sedan finns pengar kvar att göra roliga grejer för! Wow! Vilken känsla det ska bli!

Förresten, är det någon som har lust att göra mig en tjänst? Jag och D köpte Blå Bands Thaisås när vi var hemma, och har blivit tokiga i den utrörd med kokosnötsmjölk tillsammans med kyckling, broccoli och ris. Finns det någon som kan tänkas skicka ett gäng såspaket till mig? Jag betalar naturligtvis för dem samt porto! Emaila gärna på eponinesmail@yahoo.se!

Näe, nu ska jag hemåt och mata Patienten samt njuta av en kväll utan professorn och långa föreläsningar. Tillbaks imorgon.

// Eponine

Söndag 18 Januari

Nu har det dröjt ett tag sedan jag skrev här igen - det var väldigt vilka sporadiska uppdateringar jag lyckas skapa (eller inte skapa?) nu för tiden. En hel del har hänt sen sist, inte med mig just, men ändå. I fredags, efter att ha jobbat över i 1,5h, gick jag till Prezzo, vår lokala nyöppnade italienare som D fått dille på, tillsammans med just D och Danny, vårt numera nästan permanenta helgbihang. Det var mysigt och en perfekt fredagsaktivitet. Efteråt gick vi till the Gardeners Arms runt hörnet, där jag drack rödvin och rökte en cigarr med Danny, fast jag gick hem vid tiotiden eftersom jag var ganska trött efter en hektisk vecka på jobbet. Jag förväntade mig att D och Danny nog skulle vara hemma vid tolvsnåret eftersom pubarna stänger vid elva, och de pratade om att gå till den lokala vinbaren efter det visserligen, men bara en liten stund eftersom de båda skulle jobba under lördagen. 

Nåväl, jag satt hemma och pratade en lång stund med mamma i telefonen och öppnade efteråt en flaska australiensiskt rött vin som jag drack medans jag tittade på Pretty Woman och storgrät, as you do ;). När klockan var tre ringde jag Danny, eftersom D lagt sin mobil hemma, och hörde mig för vart de var. Tydligen hade de på puben haft en "late night lock-in", vilket betyder att pubens ägare låser dörrarna om sig och några få utvalda kunder (eftersom det är olagligt att servera alkohol i en pub efter elva), och sitter och dricker och ljuger till sena natten med hjälp av varorna bakom pubens bardisk, vilka de inlåsta kunderna ofta inte ens behöver betala för; lite som en olaglig fest, alltså. Lock-in'en hade varat tills två på morgonen, och efteråt hade D och Danny gått hem till två av de andra kunderna, två killar de kände sedan innan, och fortsatt partyt med att spela dålig 80-tals musik och vissa av dem hade visst snortat det ena och det andra, fast inte D, förstås ;).

Jag gick och la mig och somnade ganska gott efter en halv flaska rött, men vaknade med ett ryck kvart över fem av att portlåset tjöt. Jag rusade upp och svarade, och på andra änden tjöt Danny; "Call an ambulance Lind, David's hurt himself, call an ambulance!" Jag släppte in dem och försökte vakna och fatta vad Danny hade sagt på samma gång. Efter någon minut kom de båda upp i lägenheten, Danny halvt om halvt bärandes D på sin axel. D storgrät och nästan hyperventilerade, det var första gången jag sett honom gråta av något annat än glädje på de fem år vi varit tillsammans, så jag förstod att det var allvarligt. Vi satte ner D i soffan och Danny förklarade vad som hänt - de hade lämnat de här två killarnas hus och D hade sprungit i förväg. D har en skrämmande vana att tro att han är nästan omänskligt oslagbar när han är onykter, och brukar därför komma hem med en annan sårskorpa här och där, men inte gråtandes av smärta. Han måste ha snubblat eller trillat på nåt sätt, för helt plötsligt hörde Danny att han ropade på honom och det slutade med att Danny fick bära D tvärsöver Brentwood och hem till oss. Han hade gjort sin axel illa på något sätt och när jag tittade närmare såg jag en stor klump ovanpå hans axel, samt att hans vänstra arm liksom hängde framåt och slängde helt livlös. "You have to ring an ambulance Lind" fortsatte Danny, och det gjorde jag i mitt panikartade tillstånd, fast i efterhand borde vi kanske tagit en taxi, men jag hann inte tänka så långt just då. 

Ambulansen kom inom kanske sju minuter, och efter att teknikerna tagit sig en titt på D konstaterade de att han antingen slagit axeln ur led eller brutit ett ben, så de ville ta med honom till akuten. Jag och Danny följde med i ambulansen, i vilken D vaknade till liv en smula och försökte föra en konversation med tjejen som försökte ta hand om honom, kolla hans puls etc. D har ännu en irriterande ovana när han är onykter, och det är att han hela tiden upprepar samma sak om och om igen. Han upprepade till ambulanstjejen kanske tjugo gånger att de slösade bort sin tid, att de borde stanna och släppa av honom etc., medans tjejen varje gång sa att de tänkte de inte göra eftersom han måste till sjukhus. D insisterade på att eftersom han inte var döende borde han inte få åka med ambulans, varpå tjejen tålmodigt förklarade att man faktiskt inte måste vara döende för att åka ambulans, men att han möjligtvis skulle dö av att bli kvävd med sin kudde om ett tag, om han inte höll tyst ;). "You are driving me nuts", som ambulanstjejen sa. ;) Jo, den känslan känner jag igen.

När vi kom till akuten var det turligt nog ganska lugnt, och vi fick komma direkt till undersökningsbåsen, så det var ingen fara. Sjukskötaren som först undersökte D var säker på att han slagit axeln ur led, men ett par gråtattacker samt en röntgenbild senare stod det klart att han brutit sitt vänstra nyckelben. Det var inte bara en fraktur heller, han har brutit det rakt av. Doktorn visade mig röntgenplåtarna och man såg klart och tydligt hur det brutna benet liksom vänt sig och nu stod upp i axeln en smula, varav "klumpen" orsakats då kroppen försökt skydda sig själv. D fick sin vänstra arm i en mitella och efter att vi bokat in honom på frakturkliniken på Onsdag fick vi gå, bara ett par timmar efter att vi kommit dit. Vi tog en taxi hem, och på vägen stannade vi vid en bensinsstation och jag köpte lite ägg, mjölk, bacon, korvar, juice etc., så att jag kunde laga en English Breakfast åt Danny när vi kom hem. Vi var nämligen inte hemma förrns vid åtta på morgonen, då ett frenetiskt ringande började, eftersom D var tvungen att ställa in alla sina klienter under dagen (det är ju en smula svårt att lära ut golf med ett brutet nyckelben :)) och Danny ställde in sina jobb eftersom han inte sovit en minut och var genomtrött efter all alkohol och omkringbärandet på D kvällen innan (Danny jobbar som trädgårdsmästare). Jag lagade min första riktiga English Breakfast nånsin, jag gjorde tom. såna där halva grillade tomater som hör till. Det var svårt att steka korven, jag äter aldrig korv om de inte är vegetariska, och jag kan inte minnas att jag nånsin stekt råa frukostkorvar innan, så de blev lite spruckna och sotiga, men både D och Danny sa att de smakade gott, så jag antar att det var ett hyfsat lyckat första försök!

Efter frukosten sa jag åt D och Danny att lägga sig i vår säng, de hade ju trots allt fått mindre sömn än mig, medans jag satte mig i soffan och somnade ganska snart jag med. Mamma ringde en stund senare och jag passade på att fråga en del om vad man kan och inte kan göra med ett brutet nyckelben, eftersom läkaren på akuten i stort sett bara fixat mitellan och starka värktabletter och skickat hem oss. D äter helst inte piller och särskilt inte värktabletter, men när jag envisades med att han måste ta några och att det ju faktiskt inte rörde sig om en vanlig huvudvärk, gav han in och jag fick i honom en i alla fall. Nu äter han en var sjunde timma. Mamma sa att ett brutet nyckelben är en ganska stabil fraktur och det är smärtan som avgör vad man kan och inte kan göra, chanserna att benet ska nå nerver eller viktiga blodkärl är ganska små. Och det lät ju bra. 

Danny gick hem ett tag senare och jag gick in och lade mig jämte D, vi sov till säkert tre på eftermiddagen. Då gick vi upp och jag ringde hans föräldrar för att berätta om olyckan samt höra om de kunde skjutsa oss till Sainsbury's, eftersom D definitivt inte kunde köra och vi inte hade handlat på två veckor, så det var en hel del vi var tvugna att köpa, särskilt eftersom D nu ju måste vara hemma ensam hela dagarna med sitt brutna nyckelben. De var snälla och kom över, lyckligtvis hann jag diska och duscha innan de kom så att jag kunde presentera mig nåvvgotsånär som en Duktig Blivande Svärdotter. Vi åkte i samlad trupp till Sainsburys, vi lyckades till och med veckla in stackars D med sin mitella i framsätet. Det var verkligen heartbreaking att se honom gråta på sjukhuset, men samtidigt är det ju faktiskt självförvållat och jag tänker inte tycka synd om nån som dricker sig full och bryter benpipor, när de är fullt medvetna om att de måste arbeta och att de dessutom har ett väldigt fysiskt yrke inom sport - han har varit väldigt oansvarig, helt enkelt. Så han får faktiskt skylla sig själv, även om jag naturligtvis tänker agera som sjuksyster de kommande veckorna, han har ju ont.

Det "roligaste" var idag när han skulle ta en dusch. Han har haft på sig samt sovit i samma kläder i två dagar eftersom mitellan samt smärtan gör att det är svårt att röra sig och än mer byta kläder. Men, eftersom han varit ute i samma kläder i fredags stank de ju av rök och två dagar senare är det inte precis bättre, så jag fick hjälpa honom. Först fick jag ta av mitellan och sedan hans andra kläder. Jag skrattade lite för mig själv där han satt i badkaret, stackarn, det var en sorglig syn. Jag fick hjälpa honom tvåla in sig här och där samt duscha honom, och samtidigt undvika hans axel och vänstra arm så mycket som möjligt. Jag upptäckte ett stort skrapsår på den vänstra axeln, så det är ju ingen tvekan om att han måste ramlat, även om han faktiskt inte kommer ihåg själva olyckstillfället själv. Jaja, nu luktar han iallafall gott och vi fick på honom ett par shorts samt en skjorta, över mitellan. Jag har parkerat honom framför James Bond på teve med ett golfmagasin och lite vindruvor.

Jag måste erkänna att det är ett tungt jobb att ta hand om en vuxen 24/7. Nu kan ju D röra på sig, om än långsamt, men han kan inte göra enkla saker som att klä av eller på sig, laga mat, hälla upp dricka eller hämta saker på grund att av han bara kan röra en arm i stort sett, och inte ens den kan han röra särskilt fritt, så det är upp till mig att hämta glas med vatten, mat eller andra saker han kan tänkas vilja ha. Han är en ganska bra patient och han frågar inte efter mycket, men det är ändå ett heltidsjobb att se efter nån på det sättet. Jag har naturligtvis kläckt ur mig ett par skämt om att jag inte trodde jag skulle behöva göra det här förrns om dryga trettio år till, med tanke på åldersskillnaden oss emellan, men det blir nog bara ett par veckor till på sin höjd, och det ska jag väl kunna stå ut med.

D oroar sig nog ganska mycket för det ekonomiska, verkar det som. Han är ju egen företagare rent officiellt och därför får han inget betalt när han är sjuk. Den uppskattade återställningstiden för ett brutet nyckelben är 6-8 veckor, och det oroar honom ganska mycket tror jag. Jag försöker få honom att inse att såna här saker händer och att han helt enkelt får använda pengarna han har på banken. Häromdagen betalade vi all vår hyra i förväg, så det behöver vi inte oroa oss för tills i maj. Jag klarar alla räkningarna och han har ju faktiskt ganska mycket pengar i reserv på banken. Jag förstår hans argument att det känns trist att slösa upp de pengarna på att bara leva - bara häromdagen ringde han mig på jobbet och ville boka en resa till New York åt oss båda, och visst hade det varit skitkul, men faktum är att han måste låta benet läka om han ska kunna fortsätta spela golf och delta i turneringar i sommar, och då får det ta den tid det tar. Vi klarar oss! Dessutom är det bara hans eget fel att han sitter med en mitella runt axeln, hade han tagit mer ansvar för sig själv hade det med största säkerhet inte ens hänt.

Jaja. Imorgon ska jag jobba, naturligtvis, och efteråt är det dags för college igen, så jag kommer inte att vara hemma förrns vid tiosnåret. Han ska nog hem till sin mamma under dagen, hon kommer och hämtar honom, så han slipper vara ensam så länge. Det känns bättre för min del också, visserligen är han en idiot, men en älskvärd idiot.

That's it for now! Livet med D är iallafall aldrig händelselöst och trist!

// Eponine

Onsdag 14 Januari

Ah, jag vet jag vet, jag skulle inte skriva om jobbet… men jag blir så trött! Som om det inte vore nog att ha två jobb samtidigt och 650 personer att flytta från två kontor till ett annat inom två veckor, står det en massa lata kontraktörer och stampar också. De ringer mig och gnäller för att de inte har rätt våningsplaner, de har inte den och dens telefonnummer etc., utan vill att jag ska skaffa det åt dem. Jo, som om jag inte hade nog att göra redan! Det är inte ens mitt jobb att tillhandahålla dem med information, de frågar bara eftersom de vet att jag är hjälpsam och kommer inte att skrika på dem (även om jag kanske innerst inne vill). Jag lever och andas det här projektet, och nog för att jag gillar att ha mycket att göra och för att stress på något märkligt sätt nästan tilltalar mig, men hallå! Jag kan faktiskt inte göra allting. Ring växeln, så får du telenummret! Ring arkitekterna, så får du en ny ritning! Gör nåt själv, människa!

Den som irriterar mig mest just nu är min s.k. kollega Bob, den 60-åriga gamla gubben ni vet. Eftersom han är så sliskig och tafsig mot mig ogillar jag honom som person mycket starkt. Jag irriterar mig något otroligt på honom. Sen jag har börjat säga ifrån etc. har han slutat röra vid mig vilket är en välsignelse, men han sitter fortfarande och fånar sig med sina fula fiskögon och jag kan inte låta bli att bli äcklad av hans hela varelse. Hans tjocka näshår som sticker ut ur näsborrarna äcklar mig, hans konstant svettiga panna, hans polyesterkostym och hans dialekt. Han är dessutom väldigt bakom när det kommer till datorer, och eftersom jag på något konstigt sätt alltid blir avdelningens lokala datornisse varhelst jag jobbar, är det jag som får rycka ut när han inte vet hur man sparar någonting på en diskett eller hur man skickar ett email med en bilaga (vilket känns som ungefär var femte minut, han lägger ingenting pa minnet heller!). Okej, jag vet, han är gammal och det är inte hans fel, men all hans äcklighet kombinerat med hans oförmågor retar mig. Att han dessutom tycks tro att jag är hans personliga sekreterare för att jag är kvinna och sitter jämte honom, retar mig ännu mer. Vi ska arrangera om hur vi sitter om några veckor, och det var upp till mig att göra om layouten. Gissa vem som ska sitta allra längst bort från mig? Just det. Bob! Han kommer bara att vara där 2 dagar per vecka ändå, så förhoppningsvis slipper jag hans äckliga person i närheten av mig. Brrr.

Jag har tyvärr inte så mycket mer att berätta. Inget roligt händer i mitt liv just nu. Den enda person utanför jobbet jag sett de senaste tre veckorna, och förutom D såklart, är Danny som kom förbi i lördags. Vi bara kollade på film och åt hemlagad kinesisk mat (tacka gud för Amoy’s ostron och vitlökssås förresten, det kan man ju äta sig fördärvad på!), fast jag fick visserligen i mig en hel flaska vitt vin som Danny köpt åt mig, men jaja, det var avslappnande om än inte så socialt. Jag är övertygad om att jag inte har några alkoholistiska tendenser, är det något jag missbrukar är det mat och pengar, men jag börjar faktiskt få förståelse för dom som häller upp en G&T så fort de kommer hem från jobbet. Alkohol har en makalöst avslappnande effekt, och det är skönt att glömma stress och problem en stund. Lyckligtvis är mina problem inte riktigt så allvarliga, och stressen kan jag klara, men jag inser ändå att det lätt kan bli ett beroende, att ett avslut med alkohol i kroppen kan bli en regelbunden belöning snarare än bara tillfällig indulgence. Så är det när man blir äldre – insikt efter insikt når en!

Jag har fortfarande inte lyckats skaka av mig den där låtsas-känslan, by the way. Fortfarande tänker jag hela tiden, ”snart kommer de på mig, snart kommer de att fatta att jag bara luras”. Jag börjar tro att jag kanske är lite av en åldersrasist, dessutom, för varje gång jag ska försöka agera som mitt professionella jag (vilket kanske inte säger så mycket, men mitt mer allvarliga jag som inte kräks på badrumsmattan eller har kuddkrig med D, ungefär) får jag en akut känsla av att jag bara är en liten skitunge och att alla sitter och fnissar i bakgrunden åt att jag ens försöker vara Vuxen, alla som är äldre än mig dvs.

Idag hade jag en konversation med en kollega, Ben. Han är kanske runt 30 och jobbar i ett annat kontor, som inte ska flytta till Canary Wharf förrns senare i år. Han var på mitt kontor för att träffa någon annan och passade på att komma förbi eftersom han gjort mig ganska många tjänster denna veckan och vi har därför pratats vid ganska mycket utan att ens se varann. Anyway, Ben kom ner till mitt skrivbord och vi arrangerade lite grejer inför morgondagen. Efter att vi fått det avklarat frågade jag honom lite löst om vad som ska hända med hans jobb när han flyttar, eftersom det inte kommer att existera i den nya byggnaden. Jag sa inget till honom, men jag har hört från konversationer med mina nya kollegor att de hade tänkt anställa honom där. Ben bekräftade mina misstankar och började prata om att han var lite orolig inför överföringsprocessen etc., och att han inte visste hur han skulle dela sitt gamla och nya jobb tills det gamla kontoret upphör att existera.

Jag har ju gatt igenom exakt samma sak, och helt plötsligt frågade han mig om en massa saker, vilka råd jag hade att ge etc. Då dök varningsskylten genast upp i mitt huvud, ”ge inte råd om jobb till nån som är 6-7 år äldre än dig, hur kan du veta bättre än honom, vad skulle du kunna göra för skillnad för hans del?” och så vidare. Det är rent omöjligt för mig att försöka vara professionell eller hjälpsam, för inombords tänker jag hela tiden att jag inte förtjänar att vara här, att jag är en liten skitunge som inte ens har en universitetsutbildning, att jag bara fuskat mig fram. Och det är ju sant, på intervjun för mitt första, fasta jobb i London, som jag fick när jag var 19, ljög jag som en häst. Jag ljög om tidigare jobb och erfarenheter, och jag fick jobbet baserat på dom meriterna. Just då kändes det som om jag inte hade något val, och jag sa aldrig att jag kunde något som jag inte kunde, även om jag kanske drog till med att jag gått en kurs i Excel när jag i själva verket bara knappat mig fram på pappas dator och lyckats förstå det hela, fast det gör väl ganska många mer eller mindre. Jag har lätt för att lära mig, och det är en styrka, men det hjälper inte att jag känner den där fuskande känslan ligga som en blöt filt på min rygg hela tiden; den är tung och gör att jag aldrig kan känna mig riktigt bekväm, tyvärr.

Ja, ibland önskar jag att jag vore en stor, växtätande dinosaurie. A brain the size of a walnut, that’d do me. Så slipper man tänka och ha sig! Och jobba…

// Eponine

Tisdag 13 Januari

Tillbaka! Jo, jag skulle ju varit tillbaka i helgen, men av någon anledning ville yahoo inte låta mig skicka upp min uppdatering, och nu i veckan har jag inte hunnit. Ska jag vara ärlig så hinner jag inte nu heller, men jag tar mig tid helt enkelt.

Allt är bra, saker fungerar hyfsat bra. Det är ett himla flängande mellan Canary Wharf, det gamla kontoret och skolan, men än så länge är det okej. Igår bröt jag nästan axeln när jag trängde ner alla jobbsaker, inklusive lappen, skolsaker samt en tjock jacka i en och samma väska. Det blev tungt, kan jag meddela.

Jag ska sluta skriva om jobbet nu, för det är säkert hysteriskt tråkigt för er att läsa om, men jag har äntligen fått ett sista tecken på att jag flyttat mig uppåt ett steg på karriärsskalan. Pete nämnde idag att ”just det ja, vi måste ju beställa visitkort åt dig också, det får vi inte glömma”. Jag försökte hålla masken och verka businesslike, ”jahaja, jo, det får vi nog”, medans jag inombords jublade av glädje och gjorde töntiga armgester… Wow, mina egna visitkort! Wehey! Jag kommer nu försöka vara väldigt blasé, så bara ni vet nu att jag egentligen är extremt upprymd och kommer att vara som Mr Bean med sitt nya Visakort inne på Debenhams… ;) … but I’ll try not to.

Jag och D har påbörjat Operation Rensning hemma. Jag har haft som ett mantra under de senaste dagarna att ”ett ordnat hem betyder ett ordnat sinne”, och eftersom både mitt sinne och mitt hem varit högst o-ordnat nu under en längre tid, tyckte jag det var dags att göra nåt åt saken. D börjar också bli trött på att aldrig hitta nånting, så tillsammans har vi gått igenom en massa gamla pärmar och högar med viktiga papper för att få ordning på oss själva. Jätteduktigt. Projektet fortsätter och i helgen ska vi omorganisera köket. High life, alltså.

Jag har dessutom drabbats av någon sorts nytändning när det gäller D. Helt plötsligt är han jättefin, jättesnygg, han är len och mjuk, han luktar gott (inte för att han luktade illa tidigare, visserligen), han är stilig, en sån bra pojkvän – jag vet inte vad som kommit över mig, eller om det kanske är något som kommit över honom. Jag är i alla fall väldigt glad att ha honom!

Så för att riktigt understryka min kärlek ska jag nu åka hem och göra det som D gillar bäst – laga mat till honom.

Försöker uppdatera på nytt imorgon. Adios!

// Eponine

Fredag 9 Januari

Tillbaka från pausen! Inte för att det varit mycket av en paus i dess ledighetsbemärkelse, den har till största delen berott på att jag haft alldeles för mycket att göra och tvingats skära ner på mina åtaganden. Då kommer uppdateringar online inte högt på listan, dessvärre. För livet IRL är ju ändå mycket viktigare än via URL, inte sant?

Jag har nu jobbat med CBRE en hel vecka, undantaget en dag som jag spenderat irrandes mellan Canary Wharf och mitt gamla kontor. Det har varit superhektiskt, och jag har inte riktigt lyckats njuta av det nya jobbet ännu eftersom jag än så länge fortfarande har ansvar för det gamla på samma gång. Alla mina nya kollegor har mycket energi och jobbar hårt för att få allt iordning och redo inför dagen om två veckor då dryga 600 människor ska flytta in här. Jag har mest fullt upp med gamla kollegor och folk som skriker i telefonen, det känns trist att inte kunna dela alla andras entusiasm.

Än så länge har jag fått ett gott intryck överlag av de nya kollegorna. Pete är snäll och kallar mig ”honey” på ett sött sätt, han verkar vara glad att ha mig här och är väldigt förstående, vilket är bra. Det enda minuset är att han är döv på ena örat, vilket gör att man kan sitta och gapa efter honom ett bra tag innan han hör vad man säger, men det får jag nog leva med. Fiona är lite stel och kall, men ändå trevlig och lätt att komma överens med, samt väldigt effektiv och bra på sitt jobb. Den person jag gillar minst är Bob, den sextioåriga gamla gubben som envisas flåsa mig i nacken och behandla mig som hans sekreterare. Han rör jämt vid mig, men nu har jag börjat dra mig undan så fort han närmar sig, samt vara kall och ibland nästan ovänlig mot honom, trots att han är min skrivbordsgranne. Förhoppningsvis fattar han vinken. Bäst tycker jag om killen som sitter mittemot mig, Paul. Han är ansvarig för all audio visual utrustning och är ganska skönt sarkastisk och lika beroende av kaffe och slagpåsar som mig, så vi kommer bra överens. Han är nog den jag har bäst kontakt med egentligen. Vi ska gå och ta en öl, snart, har vi bestämt!

Jag och D hade en smärre kris i början av veckan, men det har löst sig nu och vi är ganska hövliga mot varann, eller faktiskt mer än hövliga. Vi har förresten lyckats göra sönder strykjärnet vi köpte för någon månad sedan, det tredje eller fjärde i ordningen nu tror jag. Vårat £50 strykjärn vill helt enkelt inte vara med längre! Det blir inte varmt och ångar inte, så jag får ta tillbaks det till affären på lördag. D letade efter kvittot idag men hittade det inte, och jag minns naturligtvis inte vart jag lagt det, så det får bli mitt uppdrag imorgon.

Det är skönt att det är fredag. Jag ska åka hem till D’s föräldrar nu och käka middag på the Hungry Horse tvärsöver gatan. Det ska bli mysigt. Återkommer någon gång ikväll eller imorgon.

Ha en skön helg!

// Eponine

Lördag 3 Januari

Nu tar jag min första nätpaus någonsin. Saker pågår i mitt personliga liv och jag tänker därför ta det lite lugnt, återkommer möjligtvis nästa vecka nån gång. Det är inget allvarligt utan bara något jag känner är rätt. Ha det bra!

// Eponine

Fredag 2 Januari

Så finns man återigen framför skärmen på skrivbordet på jobbet. Det känns precis som om jag inte varit i Sverige, som om allt är som vanligt. Men det är det ju inte! Det är i alla fall tyst här, telefonen har bara ringt ett par gånger och det känns skönt att få allt gjort som behöver göras, ifred.

Under den sista dagen i Sverige blev det ingen promenad till Delsjön, jag vaknade med världens mensvärk samma morgon och jag kunde nästan inte stå upp, så ont gjorde det. Min vänstra äggstock har börjat krampa igen, den gjorde det under några veckor i somras samt i höstas, och samma morgon satte den alltså igång att pina mig återigen. Hurra… Istället satt jag, D och mamma och kollade på Sound of Music. Sen lagade mamma världens godaste thairätt till middag och pappa kom förbi och hämtade oss vi sju för att åka till Säve, eller ”Gothenburg City Airport” som det lilla skjulet numera kallas (de har t.o.m. fått en informationsdisk och en avgångsteve upptäckte vi… för alla fyra flyg om dagen! Hönsnätet sitter förvisso kvar i taket, som skiljer ”arrivals” och ”departures” åt… ;)). En lugn och stilla dag blev det. Tyvärr hjälper inga normala värktabletter av typen paracetamol eller ibuprofen mot äggstockskramp, så det blev till att ”grin and bear it”. Det är ett jävla gissel ibland, att vara kvinna!

Vi kom inte hem så himla sent igår och fick därför någon timme att varva ner på innan vi gick och la oss. Jag somnade som en sten, trots att vi inte gjort nåt vettigt på hela dagen. Jag gick dessutom upp extra tidigt idag för att göra mig i ordning och se fin ut på mötet med nya kollegor på huvudkontoret för CBRE som jag hade imorse. Jag tog på mig en ny tröja jag köpt i Göteborg samt armbandsklockan jag fick av mamma i julklapp, mina nya byxor och jag putsade till och med skorna.

Jag var inne vid St Pauls Cathedral där CBRE’s kontor ligger i god tid (ännu ett mirakel! Alla som nånsin stämt träff med mig vet att jag har en makalös förmåga att aldrig komma i tid till nånting…) och försökte med hjälp av en utskrift från Streetmap hitta till adressen, utan lycka. Som tur var hittade jag en taxichaffis som förklarade vart jag skulle. CBRE’s kontor ligger på Paternoster Square (Pater Noster betyder Fader Vår på latin – se vad jag minns från latinlektionerna på gymnasiet!), ett nybyggt område just framför St Paul’s Cathedral. Jag trodde att det var just där eftersom jag gått förbi byggarbetsplatsen varje dag när jag jobbade för Reuters för några år sedan, men Streetmap pekade på en annan gata lite längre ner på Cheapside, och jag litar mer på Streetmap än mitt eget minne, så jag gick dit pilen på pappret pekade. I slutändan insåg jag med taxichaffisens hjälp att jag hade rätt i alla fall, och gick bort till St Paul’s och CBRE’s kontor precis framför katedralen.

En vänlig säkerhetsvakt släppte in mig och sa att Lizzie, som jag skulle träffa, inte var inne idag. Det jobbar över 500 personer på CBRE’s huvudkontor så jag tänkte att han kanske blandade ihop henne med någon annan eftersom jag bekräftat med Lizzie om tid och dag, så jag bad att få vänta. Det fick jag och satt i deras imponerande vestibul i säkert tjugo minuter i en mjuk lädersoffa. Säkerhetsvakten kom över med en kopp te och en kopia av The Daily Telegraph utan att jag ens frågade, bless him. Ingen Lizzie dök upp och kvart över tio gick jag därifrån. När jag kom till kontoret och öppnade min in-box såg jag att hon skickat två email till mig i måndags, ett där hon bekräftade min bekräftelse på att det var klockan tio idag vi skulle mötas, och ett senare där hon ville ändra på tiden tills nästa vecka… eftersom jag inte var här i måndags borde hon ju fått mitt out-of-office-meddelande, men det hade hon nog inte läst eftersom hon inte dök upp idag. Jag kan inte träffa henne nästa vecka så det får ju vänta. En bummer, eftersom hon har en massa viktiga papper som jag behöver, och viktigast av allt papprena på att jag får låna pengar av CBRE till mitt årliga pendelkort. Jag kommer att få köpa veckobiljett till Canary Wharf från och med måndag nu, och det kostar mig några extra 700kr per månad att göra så, så hon får banne mig skynda sig att skicka över dem till mig!

På vägen tillbaks från CBRE gick jag längs med Cheapside ner till Bank och sedan till kontoret, eftersom jag ju hade lite tid på mig när mötet nu inte blev av. På vägen gick jag förbi min optiker och påmindes om att jag faktiskt inte fått mina linser hemskickade i December. De jag använder nu skulle slängts i början på December, men eftersom jag inte fått några nya och inte riktigt hunnit ta itu med det hela eftersom jag haft så mycket att göra, har jag gått med de gamla nu i snart två månader – inte bra. Jag gjorde slag i saken och gick in till optikern och frågade varför jag inte fått dem hemskickade som jag skulle. I deras system stod det att jag hade missat en betalning, men när de gick igenom mitt betalningsarkiv visade det sig att det var ett ”computer error” eftersom jag betalat varje månad som jag ska – hurra! Jag fick tre paket linser med mig och gick glatt därifrån. Jag får jämt besked om missade betalningar annars, känns det som, men nu har jag tvärtom fått positiva besked två gånger. British Gas har av någon anledning satt in £73 på vårat konto i mellandagarna, antagligen har vi betalat för mycket för gasen under året, men de pengarna brukar de ju behålla tills man flyttar, så ännu en positiv överraskning!

Nu är det bara dryga halva dagen kvar. Jag längtar verkligen efter att få gå hem, inte för att jag på något sätt inte trivs med att arbeta, för det gör jag, men mest för att få njuta av helgen och att kunna vara hemma utan att behöva flänga hit eller dit. Det kanske låter patetiskt, men jag längtar verkligen efter att få städa, tvätta och bädda med de nya lakanen vi fick i julklapp, ställa in alla nya kristallglas samt tvätta upp alla skitiga kläder vi använde i Sverige. Att få gå och pyssla i min egna lägenhet, laga god och o-julig mat, sitta i min egna soffa och kanske kolla på några av de många dvd’s vi fick i julklapp samt läsa ut boken jag fick av D (samt alla böcker jag köpte i Sverige… och det tjugotal jag har olästa i min bokhylla, hrm...). Det ska bli underbart!

Listtime! Först förra veckans Fredagsfyra:

1. Julmat eller julklappar?
Både och helst… men om jag var tvungen att välja så julmaten, dårå, även om julmat inte är någon stor favorit för min del egentligen. Men man vill ju inte vara politiskt inkorrekt och säga presenterna, eller hur… ;)

2. Säg en trevlig present du fick?
En? Hm… okej, min pappa hade stövlat ut med instruktioner av min farmor att köpa en glasskål till mig och D… han har valt den själv och den är jättevacker. Annars brukar pappa köpa mer tekniska presenter, vilket vi också fick i form av svensk-engelska adapters samt en mixerstav, så en konstnärlig glasskål var en annorlunda present för att vara från honom. Min älskade pappa!

3. Vad är din favoriträtt på julbordet?
Det är en jämn kamp mellan rökt lax, köttbullar och senapssill.

4. Skönt att det är över? (nästan)
Väldigt, till och med.

Sedan tänker jag sno en lista som Eva P komponerat, fast med mina egna svar. Här kommer ”Bäst under 2003”:

Bästa sex: Det vågar jag inte svara på! Men det sker ju bara med en person så det kanske inte är en sån svår gissning vem det var med?
Bästa kyssen: Jag som älskar att pussas får väl säga alla jag fått av D, dårå. Vi är faktiskt ganska fysiska, även efter 4,5 år ihop. Vi kramas och pussas mycket och ofta, vilket är ett bra tecken, tycker jag.
Bästa dejt: Det var mysigt när vi åkte till Rom, just the two of us.
Bästa sällskapspelet: ”Guesstures” – jag och D spelade det med hans föräldrar under jul, det var ett jättebra spel.
Mest osexig: George Bush.
Sexigast: män som luktar hav, skog, tobak eller av ”Eternity”, Calvin Klein. Och D förstås. Och den där killen som springer omkring naken i Lacoste-reklamen… mums!
Bästa transportmedel: ja, hade jag haft min cykel här hade jag svarat den, annars får jag väl säga mina ben.
Bästa mat: tomatsoppa.
Bästa upplevelse: Rom!
Bästa fyndet: En hög med foton från min gymnasietid som en gammal kompis hittade och skickade till mig… kan det räknas som ett fynd?
Bästa bok: Oj oj, svår fråga. Jag fick dille på böcker om Geishor år 2003 och började läsa ”Geisha of Gion” av Mineko Iwasaki på annandagen, en julklapp från D. Det är den enda biografin av en riktig geisha som existerar, och den är otroligt bra. Läs den! ”Memoirs of a Geisha” av Arthur Golden är också bra, men inte en sann berättelse trots att man kanske tror det från början.
Mest ledsamt: Att min familj fått många negativa besked angående sin hälsa under 2003. Jag tänker då särskilt på pappas diagnos samt min farmors hjärtattack.
Bästa känslan: att det gått så bra karriärsmässigt, och att det är på eget bevåg.
Bästa ekonomi: att jag lyckades ganska bra med att handla julklappar för en relativt liten peng, samt att jag får en högre lön från och med januari… fast det är ju 2004.
Bästa upptäckt: Geishor!
Bästa nya upplevelse: Rom!
Bästa åtgärden: Att växa ut mitt hår. Jag har haft det axellångt ganska länge men nu är det riktigt långt faktiskt, och även om det var varmt och jobbigt i somras så är det roligt med långt hår. Ett tag till i alla fall.
Bästa filmen: Tja, det får nog bli ”The Return of the King”, hur förutsägbart det än är. Tätt följd av ”Kill Bill”.
Mest vågat: Att säga till min blivande chef hur jäkla bra jag är – och mena det.
Värsta känslan: När bankbeskedet kommer.
Bästa semestern: Gissa - Rom, Rom, Rom! Fast resan till Bath var också bra.
Bästa köpet: En svår fråga. Bredbandet?
Mest nervöst: Dagarna innan jag fick veta om jag fått mitt nya jobb eller inte. Fast jag hade så mycket att göra att jag knappt hann bli nervös, men det är ju en annan sak.
Mest kärlek: Till min familj. När jag var hemma ensam en stund i Sverige stod jag och kikade i mammas bokhylla och började störtgråta när jag insåg hur väl jag känner alla böcker och mappar som stod där - patetiskt, jag vet. Det fick mig att tänka på att det faktiskt är i Sverige jag har mina rötter och det är Sverige mitt hjärta bankar för, även om mitt liv finns i England och likaså mitt hem. Jag läste också igenom lite gamla brev som mamma skrivit till mig när jag var liten, jag fick en bunt att läsa i efterhand. Hon skrev mycket om ”sin lilla flicka”, om alla mina lustiga utryck samt sina förhoppningar om mig och mitt liv. Det fick mig att böla ännu mer! Jag tittade igenom mammas fotoalbum där alla bilder från hennes uppväxt i Småland finns, bilder på hennes och pappas bröllop samt min och lillebrors uppväxt, och det gör mig stolt att vara resultatet av min mamma och pappas kärlek, hur löjligt det än låter och trots att den inte varade livet ut. Jag älskar verkligen min familj!
Största längtan: Att få reda ut min ekonomi, att gå ner till min ”matchvikt” och att bli av med min krampande äggstock.
Bästa påhittet: Att börja plugga alt. att åka hem till Sverige över nyår.

Tillbaks imorgon. God fortsättning!

// Eponine